Industrins glöd mot klimatsmart bröd
Ännu en gång står utsläpp och intäkter mot sundare alternativ
Medan hundratusentals människor vadar genom vattenmassorna på Manilas gator, Grönland spottar ifrån sig isberg och den amerikanska majsskörden skrumpnar i hettan fortsätter utsläppen att galoppera. Klimatfrågan är ett lik på världspolitikens botten.
Kanske finns trots allt en utväg. Just nu planerar amerikanska forskare ett banbrytande experiment i New Mexico under ledning av Harvard-universitetets David Keith. De tänker fylla en ballong med sulfatpartiklar. När de skickar upp den i atmosfären och släpper ut lasten blockeras solljuset. Sulfatet ska fungera som ett parasoll, eller som ett artificiellt vulkanutbrott: en kemisk dimma som minskar instrålningen av solenergi och kyler ner den upphettade jorden. Äntligen ett löfte om räddning?
Sedan klimatförhandlingarna havererade i Köpenhamn 2009 har geoengineering – en medveten manipulation av klimatsystemet med teknologi, ett slags klimatintervention – blivit allt mer populärt. Nyss var det science fiction. Nu är forskningen frenetisk och entreprenörerna engagerade. Till och med FN:s klimatpanel IPCC lyfter fram klimatintervention som en tänkbar möjlighet.
Metoderna sönderfaller i två kategorier. Vissa syftar till att sänka halten av koldioxid i atmosfären: man kan suga ut gasen med maskiner och pumpa ned den under jord, begrava biomassa, strö järnpulver över världshaven för att stimulera plankton som binder koldioxid i sina mikrokroppar. Andra reglerar solstrålningen så att mindre ljus når vår planet eller reflekteras bort från den. Det kan handla om att sätta miljoner små speglar i omlopp runt jorden, täcka öknar med plast, bleka moln genom att spruta upp kopiösa mängder saltvatten, måla hustak vita – ett förslag som mest framkallat löje – eller, som i New Mexico, injicera partiklar i atmosfären.
Det är just den senare metoden som nu rullas fram vid klimatinterventionens frontlinjer. Stora sulfatdoser tros ge en omedelbar nedkylningseffekt. Men riskerna är oöverskådliga. Om förbränningen av fossila bränslen fortsätter, medan ballonger, kanoner eller stridsflygplan levererar sulfat till den övre atmosfären lagras en krutdurk av uppvärmning under parasollet. Skulle leveranserna plötsligt upphöra – kanske utbryter ett krig, en revolution, en energikris – kan jordens temperatur öka tio eller tjugo gånger snabbare än i dag: ett hopp rakt in i helvetet. Sulfatinjektionerna skulle skapa ett beroende som aldrig har ett slut.
Dessutom: reducerad solstrålning skulle minska skillnaderna mellan dag och natt, sommar och vinter, hav och land – just den enhet av motsatser som driver normala vädercykler. Studier tyder på att sulfatmetoden skulle minska nederbörden i Amazonas med en femtedel, störa Asiens monsuner och knuffa flera regioner – händelsevis främst i det maktlösa Syd – mot kronisk torka. Den blå himlen skulle bli dimmigt vit.
Som Eli Kintisch visat i sin oundgängliga introduktion Hack the Planet (Wiley 2010) dras varje teknologi med sin specifika mix av nackdelar: ineffektivitet, höga kostnader, fullständigt oberäkneliga bieffekter. Ändå är det som om projekten börjat leva sina egna liv. Bakom Keith och hans forskare står världens rikaste man, Bill Gates. Ett av de djupast involverade företagen är Aurora Flight Sciences, vars specialitet är drönare åt Pentagon.
Keith driver också sitt eget företag, Carbon Engineering, tillsammans med Gates och Murray Edwards, som råkar vara den kapitalist som tjänat mest pengar på utvinningen av kanadensisk tjärsand. DuPont, Shell, ExxonMobil och Boeing har alla inlett sina egna förberedelser. Bland miljardärerna i branschen märks även grundaren av Skype, vår egen Niklas Zennström.
För amerikansk höger är klimatintervention en förlängning av drömmarna om marknadens frihet, geniernas kreativitet, teknologins potentialer. Samma krafter som i decennier motarbetat alla ansatser till klimatpolitik i USA propagerar nu för klimatintervention. Seriösa forskare framför ett mer bestickande argument. Eftersom världens ledare bara öser mer bränsle på elden har vi inget annat val än att undersöka möjligheterna att köpa tid med teknik.
Mot det finns en given invändning. Ju mer klimatintervention uppfattas som ett realistiskt alternativ, desto starkare incitament att fortsätta med business as usual: bara att bränna på och veckla ut parasollet!
Till det kommer ett svindlande demokratiskt problem. I veckans nummer
av prestigefyllda Philosophical Trans-
actions of the Royal Society påminner John Shepherd om att det fortfarande
inte existerar några regelverk för teknologierna. Tvärtom kan de mobiliseras av en enda nation, eller rentav av företag eller individer. Men konsekvenserna skulle påverka oss alla, med oundvikliga klyftor mellan vinnare och förlorare.
Så inverterar klimatinterventionen de eviga förhandlingarnas logik. Lika svårt som det är att få nära två hundra regeringar att enas om att begränsa utsläppen, lika lätt är det för en enda aktör att försöka manipulera klimatet på egen hand. Och just nu beväpnar sig en klick vita, rika, företrädesvis amerikanska män att ta makt över vårt klimat. Ur den borgerliga demokratins oförmåga stiger det privata initiativet.
All klimatintervention kan inte dömas ut på förhand. Vissa metoder är rimligare än andra. I ett planetärt nödläge kan till och med det förkastliga bli nödvändigt. Men idén om klimatintervention utgår från en dödssynd, exakt inringad av Stephen
M. Gardiner i storverket A Perfect Moral Storm (Oxford University Press 2011): vägran att dra upp fossilbränsleförbränningen med rötterna. Det är ”kortsiktigt, obstinat, rent av bisarrt... ett beslut att intervenera i klimatet kan avslöja hur långt vi är beredda att gå för att slippa konfrontera klimatförändringarna direkt.”
