Lyckligare som bankrutt
Camilla Hammarström om riskkapitalisten Ernest Thiel - mannen bakom galleriet
Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel en av Sveriges rikaste finansmän, vad vi i dag skulle kalla en riskkapitalist. Det gällde att investera pengar där de gav högst avkastning, och i ett land på väg från jordbrukssamhälle till industrialism var behovet av kapital stort och möjligheterna att berika sig många. Sin förmögenhet skaffade sig Thiel genom egen bankrörelse. Att låna ut pengar och ta bra betalt för det var ett lätt sätt att förmera tillgångarna. Genom sina kontakter i Frankrike och Tyskland hade Thiel ingen svårighet att få fram kapital.
I Astrid Ohlséns och Håkan Pieniowskis dokumentär Ernest Thiel - Den besynnerlige bankiren får man följa hans osannolika karriär och slutliga fall. Det är en intressant resa som handlar om ett Sverige under enorm expansion. Om unga finansmän som upplever sig som skapelsens herrar när de genom sina investeringar är med att forma landet.
Familjen Wallenberg får tidigt upp ögonen för Thiel och de blir affärspartners. Ett av deras första projekt var förorten Saltsjöbaden. Stockholm skulle byggas ut för dem som hade råd, att bo närmare naturen är en idé i tiden med kontinentala förebilder. Man köpte alltså mark billigt, som man sedan styckade av och sålde dyrt. Men den stora investeringen var tågtrafiken in till staden, ett mastodontprojekt som närapå slukade allt tillgängligt kapital. Affären blev dock till slut lönsam och Ernest Thiel lät bygga ett hus på den finaste tomten med utsikt över Baggensfjärden.
Knut Wallenberg och Ernest Thiel var bara i trettioårsåldern, stormrika och expansionssugna letade de efter moderna projekt att satsa på. Sveriges stora tillgång var malmbrytningen i Norrbotten. Här investerade de med lån från Frankrike och Tyskland i byggandet av järnvägen till Narvik, där malmen kunde skeppas ut. Vinsterna de kunde ta ut var enorma och de kritiserades i bland annat Aftonbladet för att vara girigbukar.
Vad jag saknar i dokumentären är ett djupare grepp om vilket klassamhälle som formade bankirens överflöd. Det hade varit på sin plats att beskriva något av de motsättningar som bland annat resulterade i storstrejken 1909. Sveriges ekonomiska utveckling beskrivs som alltför konfliktfri.
På Thielska galleriet kan man nu se en porträttutställning som ger en aning om det burgna borgerliga liv som familjen Thiel levde. Ernest Thiel lät exempelvis Anders Zorn porträttera föräldrarna, ett lyxprojekt då Zorns tavlor vid den här tiden betingade höga priser. Svärföräldrarna målades av Carl Larsson medan porträttet av brodern med hustru gjordes av hovmålaren Oscar Björck.
Men Ernest Thiel kände sig instängd i sitt borgerliga äktenskap. Det blir en stor skandal när han förälskar sig i familjens barnflicka Signe och begär skilsmässa, samtidigt som hustrun Anna bär på deras femte barn. Äktenskapet med Signe innebär en nyorientering, det är hon som introducerar Ernest Thiel i konstkretsarna och får honom att intressera sig för Nietzsche. Och det är nu som Thielska galleriet byggs, en plats för livligt sällskapsliv och maniskt konstsamlande. Thiel bryter med sitt gamla umgänge, nu är det konstnärer, författare och artister som utgör hans sällskap i stället för affärsmän.
Carl Larssons porträtt av Signe visar en skir och elegant kvinna vars blick är riktad mot ett fjärran, ett tecken på hennes upphöjda intressen. I akvarellen av sonen Tage, av samme konstnär, bär pojken en blå renässansdräkt som är skänkt av Nietzsches syster som är hans gudmor. Som så ofta när Carl Larsson skildrar barn, överväger det sockersöta. Så även i hans akvarell av dottern Inga-Maria, en blond obekymrad flickunge i söt klänning. Och då är porträtten ändå målade efter modern Signes död i en opiumöverdos.
Inte bara äktenskapet får alltså ett tragiskt slut, även de ekonomiska problemen börjar hopa sig. Vid första världskrigets slut dras Thiel med i den ekonomiska nedgången. Efter flera konkurser har han bara råd att ha kvar sin skärgårdsfastighet. Allt måste säljas. 1924 köper staten Thielska galleriet för 1,5 miljoner som därmed blir ett museum för allmänheten. Thiel kommer att bo i två rum i Djursholm. När han dör har han 3 400 kronor på banken.
Porträtten av Ernest Thiel visar en sammanbiten herre, blicken är sluten inom sig själv. Konstnärerna skildrar honom som en upphöjd man, en furste som står över andra. I Edvard Munchs porträtt från 1907 får han närmast demoniska drag. Det sista porträttet är målat av vännen Bruno Liljefors 1936, och här glittrar det lite annorlunda i ögonen av en humoristisk plirighet.
Thiel lär ha blivit mjukare med åren och inte alls bitter över sina förluster. Tvärtom verkar han ha funnit sig bättre till rätta under mer blygsamma omständigheter. Kanske var det skönt att slippa vara en skapelsens herre. I sina minnesanteckningar kallar han sig kärvt för ”ett misslyckandets geni”.
