Eterns beatpoethar gått bort
Kjell Alinge var Sveriges första riktiga radio-DJ
Kjell Alinge är för mig evigt förknippad med Chaka Khan.
När Chaka släppte I feel for you 1984 tror jag inte Alinge spelade något annat i flera månader. Det var inte den enda artist han spelade nonstop. Hans förkärlek för amerikansk mainstreampop, disco och r'n'b var så stor, och när han hittade en ny förälskelse kunde han liksom inte hejda sig. En låt av Ramones eller Titiyo kunde fylla ett helt program.
Den som någonsin lyssnat på radio de senaste 30 åren har troligen stött på vildhjärnan Kjell Alinge – Sveriges förste riktige radio-DJ. Hans milda baryton som bubblade av ett lika milt vansinne har roat och förbryllat flera generationer.
Tillsammans med kollegan Janne Forssell skapade han i början på 70-talet programmet Hemma hos – kulturfunk från de befriade områdena. En proggig ljudlekstuga där de gjorde egen musik och pratade nonsensspråk. Men hans Magnum Opus var Eldorado som sändes i P3 mellan 1980–1993.
Alinge var lika het på 80-talet som han var ute i kylan på slutet av 90-talet. 2005 började Eldorado sändas på P2:s webbradio för att sedan leta sig in i etern igen. Han återfick bara en skärva av sin forna storhet, men det var ändå rättvist att han fick fullborda det evighetsprogram han en gång skapat.
Inte bara musiken och de återkommande jinglarna kom från USA. Alinge gjorde radio som stundtals var ren beatpoesi – inspirerad av 60-talets ljudkonst. Det viktiga var inte vad som sades, utan att det blev bra flow. Alinge babblade på. Sketcherna gick över i intervjuer som gick över i en filmrecension, som gled över i en låt som förvandlades till ett påhittat resereportage. Och så runt igen. Allt varvat med ren gibberish.
Och det allra mest fantastiska var hur länge Sveriges radio lät honom hållas. Tillräckligt länge för att hans absurda ljudkonst så småning om skulle bli folkkär.
Jag minns hur vi som lydiga syslödjselever alltid tvingades lyssna på reprisen av Eldorado när vi virkade våra grytlappar. Jag kan inte tänka mig att samma sak skulle ske i dag utan att någon föräldragrupp upprört intervenerat mot Alinges svårartade performancevrål.
Men vi lyssnade snällt på I feel for you cirka 100 gånger. För att Kjell Alinge älskade det. Inte för att det låg på någon spellista. Inte för att någon annan var särskilt förtjust i Chaka Khan. Utan för att han ville det.
För det här, kära vänner, utspelade sig på en tid långt innan spellistor, klickstatistik och målgruppstänkande var uppfunnet. Jag tror inte ens det fanns något som hette ”mediechefer".
Jo, det har funnits en sådan tid.
Jag säger inte att den var bättre, bara att den var möjlig.
