Detta gör att revolten i Iran ändå kan lyckas
Kanske kommer vi om ett år se slöjbränningen som den symboliska vändpunkt som fällde förtrycket
Skolflickor kastar slöjorna och skriker slagord mot regimen. Symboler för statsmakten angrips. Foton på Khamenei förstörs. Dag efter dag konfronterar demonstranterna den dödliga kravallpolisen.
Iran sjuder när ekonomiskt och politiskt missnöje kokar samman. De senaste fyra åren har vi sett strejker och mycket omfattande protester mot höjda bränslepriser och levnadsomkostnader. Nu rullar den feministiska revolten på sin tredje vecka. Den har spridits till åtminstone 80 städer och vidgats till krav på regimskifte.
Resultatet kan inte förutses, bara skapas. Revolter tar sina egna vägar, slås ofta ner, men omvandlas ibland till systemförändrande revolutioner. Det har mindre med graden av missnöje att göra – skäl till uppror finns överallt – och mer med resurser.
Även om man inte kan lägga statistiska raster på enskilda protester finns lärdomar. Fredliga massprotester med syfte att avsätta en regering var mellan 1950 och 2010 framgångsrika i mellan 40 och 60 procent av fallen. Det senaste decenniet har varit en katastrof: i dag misslyckas nästan nio av tio. Det är den lägsta siffran på 100 år och fredliga protester är därmed lika ineffektiva som väpnad kamp (Chenoweth 2022). Det är en dålig tid för revolutionärer.
Regeringarna klamrar sig fast vid makten och har lärt sig metoderna för att göra det. Man krossar upprorsrörelserna med digital övervakning, polisvåld och arresteringar. Man splittrar befolkningen med egna lojala demonstrationer och svartmålar oppositionen som utländska agenter eller kriminella.
Den iranska regimen använder alla dessa verktyg och det råder ingen tvekan om att den är redo att trappa upp. Sedan man krossade den hittills allvarligaste utmaningen mot det konservativa styret 2009, då även delar av den politiska eliten stod på demonstranternas sida, har regimen dragit slutsatsen att våld fungerar. Bränsleprotesterna 2019 slogs ned på tre dagar och krävde 1 500 människoliv.
Den uthållighet de visat – tre veckor är en lång tid – och spridningen över landet är en tillgång
Ändå finns faktorer som den här gången talar för framgång. Det viktigaste är just att Iran sedan över 20 år tillbaka har skakats av uppror. Även om en ung generation av framför allt kvinnor nu går i frontlinjen finns också luttrade aktivister med erfarenhet av konfrontationer.
Den uthållighet de visat – tre veckor är en lång tid – och spridningen över landet är en tillgång. Att studenter och lärare har en central roll i protesterna och att de feministiska demonstranterna backas upp av strejker i framför allt iranska Kurdistan är också hoppingivande. Etniskt överskridande och nationellt spridda protester kan inte enkelt svartmålas som orsakade av ett fåtal kriminella element.
Från andra uppror vet vi att det framför allt är resursstarka grupper, som medelklass och studenter, som kan driva fram en demokratisering, i synnerhet om de kan slå broar till industriarbetarklassen. (Dahlum m fl 2019).
Annat talar dessvärre emot framgång för revolten. Protesterna beskrivs som spontana och ledarlösa. Om det stämmer är det oroande. Utan uthålliga organisationer med strategiskt tänkande är risken stor att de uttömmer sin energi. Mest oroväckande är att regimen ännu verkar ha eliterna i sin hand. Det är för det mesta först när ekonomiska makthavare, politisk-religiösa ledare och, viktigast, delar av säkerhetsapparaten byter sida som revolten kan bli revolution.
Världen över fördöms våldet. USA och Kanada har infört sanktioner mot moralpolisen. EU planerar något liknande. I Sverige arrangeras stöddemonstrationer. Det kurdiska slagordet ”Kvinna, liv, frihet!” ringer över torgen.
Som solidaritetsgest är det viktigt, men som realpolitik vanmäktigt: det är svårt att se hur utländska protester och sanktioner skulle knäcka en regim som genomlevt 40 år som politisk paria. Om något visar Iran hur trubbigt sanktionsvapnet är. Med undantag för Sydafrika är det svårt att hitta exempel på när det fungerat. Att USA under alla år prioriterat sina egna och de allierade Saudiarabiens och Israels geopolitiska intressen framför att främja demokratiserande reformer – allt har handlat om kärnvapen, inte om mänskliga rättigheter – har förmodligen hjälpt mullorna kvar vid makten och drivit landet i armarna på Ryssland och Kina.
Det officiella Sverige säger: att leva under könsapartheid är inget asylskäl
Kraftmätningen avgörs inte på västvärldens utrikesdepartement, utan på Irans gator. Och ibland sker mirakel. Vem trodde att strejken på Leninvarven skulle ringa ut Sovjetimperiet? Kanske kommer vi om en månad, ett år, eller tio, att se på slöjbränningen på samma sätt: den symboliska vändpunkt som fällde förtrycket.
En insats ligger i svenska händer.
Förra året träffade jag vid olika tillfällen unga iranska kvinnor som studerade i Sverige. Jag frågade om deras framtidsplaner. De gav samma svar: på något sätt ska jag hålla mig kvar i Europa. Jag kommer aldrig att återvända.
Men samma politiker som nu fördömer repressionen och hyllar modet på gatorna låter med andra handen myndigheterna avslå asylansökningarna från dem som flytt. Bara var tredje iransk ansökan bifölls förra året. Det officiella Sverige säger: att leva under könsapartheid är inget asylskäl.
Om revolten krossas är det ingen djärv gissning att ytterligare tusentals aktivister kommer att behöva fly och att tiotusentals andra drar slutsatsen att de och deras barn inte har någon framtid i sitt land.
Sverige kan ge dessa kvinnor liv och frihet.
