Greta Thunberg trappar upp kampen för klimatet
Det oskyldiga skolkandet har övergått i olagliga blockader
I februari 1908 greps Emmeline Pankhurst för första gången. Den brittiska rösträttsaktivisten hade försökt tränga sig in i parlamentet för att överlämna en skrivelse. Hon dömdes till sex veckors fängelse. Då hade hon redan fört sin kamp med lagliga metoder i flera decennier.
Tidigare denna månad greps Greta Thunberg då hon tillsammans med aktivister från organisationen Ta tillbaka framtiden blockerade oljehamnen i Malmö.
Medierna bommade händelsen. Till skillnad från när Thunberg släpades bort av polis under protesterna mot brunkolsbrytning i tyska Lützerath i januari och hamnade på bild i varenda tidning, var genomslaget högst begränsat.
Men kanske kan rättegången bli en pr-mässig revansch. I dag ställs Thunberg inför rätta och kommer med största säkerhet att dömas till böter för ohörsamhet, eftersom hon vägrade flytta på sig när polisen bad henne.
I vanliga fall är det ingen stor sak. Böter för ohörsamhet är som att ta körkort i aktivism. Men när världens mest kända klimatkämpe tar det steget så sänder hon ett globalt budskap: olagliga blockader är en legitim kampmetod.
Det måste förstås som en upptrappning. Redan skolstrejkerna utgick naturligtvis från att olydnad och lagbrott är befogade. Men det är trots allt skillnad på att vägra delta – skolka – och att aktivt genomföra blockader, om än kortvariga och mest symboliska.
Det går att se några sammanfallande orsaker. Thunberg och hennes Fridays for future (Fff) har under fem års tid fått ett oöverträffat globalt genomslag. Ingen kan påstå att de inte har lyckats göra sina röster hörda. Världens ledare har lyssnat – och sedan fortsatt med business as usual. Det är därför inte underligt om frustration och besvikelse sprider sig, något vi från forskningen vet kan bidra till radikalisering.
Samtidigt har grupper som Ende Gelände, Letzte Generation och Extinction Rebellion genomfört en rad uppmärksammade aktioner som utmanar Fff i rollen som klimatrörelsens ansikte.
På så vis går man från en smalare klimatrörelse till en bredare systemkritisk.
Till det ska läggas effekterna av pandemin. Den snabbt växande Fff tappade fart och kraft när de massdemonstrationer den gjort till sitt signum plötsligt förbjöds av smittskäl i många länder och aktivisterna tvingades verka digitalt. När rörelsen kom ut på andra sidan dominerade andra frågor dagordningen i västvärlden: kriget i Ukraina, elpriser och inflation och i viss mån den växande ekonomiska ojämlikheten.
Aktivisterna har försökt hantera denna nya situation genom ett slags politisk breddning, Från att ha varit helt fixerade vid budskapet om att ”lyssna på forskarna”, så har man nu försökt länka klimatfrågan till andra viktiga problem: kriget som bekostas av rysk export av olja och gas, hur fattiga alltid drabbas värre av klimatförstörelsen än rika.
På så vis går man från en smalare klimatrörelse till en bredare systemkritisk.
Thunberg och Fff är inte samma sak. Men kanske ska man se hennes eget steg från skolk till blockad som en spegling av dessa politiska förändringar? Dessutom har hon själv nu gått ut skolan och måste därför hitta ett nytt paradnummer.
Men inte ens fredliga blockader är politiskt riskfria, särskilt inte i ett land som Sverige med vårt förhållandevis stränga tabu mot allt som ens antyder konfrontationer med polisen. En radikalisering av metoder kan dels innebära att man tappar folkligt stöd, dels kan den användas som motiv för statlig repression – vi har redan sett hur aktivister som blockerat en väg dömts för sabotage.
Samtidigt uppvisar historien många exempel där militanta metoder har givit resultat. Författaren, forskaren och aktivisten Andreas Malms genomgång i boken ”How to blow up a pipeline” är övertygande.
Slaveriet i USA avskaffades av nordstaternas kanoner.
Kampen mot apartheid i Sydafrika bedrevs även med sabotage och terrordåd.
De ”raskravaller” som ackompanjerade den amerikanska medborgarrättsrörelsen skrämde makthavarna till kompromisser.
Därmed är vi tillbaka hos Emmeline Pankhurst. När makthavarna slog dövörat till och svarade på demokratikraven med repression radikaliserades delar av rösträttsrörelsen snabbt. Tre år efter fängelsedomen iscensatte suffragetterna en brandkampanj. Under ett och ett halvt år genomfördes minst 337 attentat. De satte eld på eller sprängde tehus, kyrkor, höstackar, postkontor och akvedukter.
Själv blev Pankhurst gripen sju gånger innan lika rösträtt som för män infördes 1928. ”Handling. Inte ord” var hennes berömda motto.
En fredlig tankbilsblockad ter sig i ljuset av detta slags historia som en stillsam vädjan om att makthavarna ska agera.
