Publicerad:
Uppdaterad:

Inbördeskrig hotar – men det kommer inte likna det förra

Roland Poirier Martinsson om konflikterna som hotar USA inifrån: Stater kan börja snegla mot Brexit

Av: Roland Poirier Martinsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Yankees mot rebeller vid slaget vid Franklin 1864 och gatuprotester i Los Angeles  mot polisens våld 2020.
Foto: library of congress / ap
Yankees mot rebeller vid slaget vid Franklin 1864 och gatuprotester i Los Angeles mot polisens våld 2020.

Vi tänker oss demokratin som en procedur som ger folket möjlighet att utse sina representanter. I den meningen är demokratin inte hotad i USA. Om tjugo år kommer amerikaner fortfarande att räkna sina valsedlar och vinnaren inta sitt ämbete.

Men något annat hotar, och detta okända skrämmer långt mer än en otänkbar diktatur. USA har blivit ett av de främsta exemplen på hur snabbt en väsentlig del av demokratin kan raseras, nämligen den hyfsat öppna och informella process som leder fram till valdagen, samtalet innan folket väljer den kandidat flertalet respekterar.

Denna informella process smulas nu sönder genom mediernas självförvållade banalitet och politikens demonisering av medierna, som trots sina vårtor utgör den demokratiska processens centrala element.


Kandidater väljs inte längre till följd av sina positiva kvaliteter, utan till följd av förmågan att dehumanisera och förlöjliga. Mätningar visar att allt fler partitrogna väljare motiveras av avsky för motståndaren, snarare än respekt för den egna favoriten.

Därmed blir politikerns rimliga strategi att utmåla motståndaren antingen som djävul eller gycklare.

Donald Trump är inte problemet, utan symptomet på hur den liberala demokratin vacklar när en växande andel av medierna ingår symbios med själva det drama de förmodas bevaka, medan de seriösa aktörer som fortfarande står emot sätts under allt hårdare press från politiska pretendenter och omöjliga ekonomiska villkor.


Men om inte diktatur, vad är det då som hotar? Under ett par års tid har en närmast absurd varning viskats allt närmare etablissemanget.

Det amerikanska inbördeskriget.

Varför är det en omöjlig tanke? Två skäl. För det första, begreppet för tankarna till hur yankees och rebeller stormar varandra på slagfälten. Något sådant kommer inte att upprepas.

Vad händer om kongressen begränsar aborträtten? Inskränker vapenrätten?

För det andra, virrpannorna är få och de anständiga amerikanerna många. Hotet kommer att avväpnas på det vanliga sättet: den ganska korkade sociopaten i Vita huset kommer att ersättas via val av en person som är tolerabel. Ämbetets ende skurk i modern tid – fram till dagens – tvingades faktiskt bort med folkets stöd av det politisk-mediala systemet.

Men invändningarna håller inte streck. Ingen tror att ett nytt inbördeskrig kommer att likna det förra. Snarare är det konspirationsteorier och lögner som kommer att frånta DC dess legitimitet. Den politiska retorikens polarisering blir systemisk, med delstater som inte ens kräver kampanjer, så stark är den republikanska eller demokratiska majoriteten; samma sak för valdistrikt och delstatsregioner.


Vad händer om kongressen begränsar aborträtten? Inskränker vapenrätten? Det kan smälla här och där, dessa två är sannolikt de mest explosiva frågorna, men det är tanken att en delstat eller ett knippe distrikt helt enkelt struntar i federala lagar som verkligen hotar nationen.

I ett sådant läge kan federationen inte, som 1861, skicka trupper. Den får ta till det medel som återstår, att dra tillbaka federala bidrag. Vreden växer. Nästa steg: amerikanska delstater börjar snegla mot Brexit. Vi kan teckna samma scenario på lokal och regional nivå, hur separatistiska rörelser beslutar om folkomröstningar för självständighet från sin delstat.

Och varje sådan konflikt kommer att utspelas i det klimat som gjorde Donald Trump möjlig och som han gjort allt för att fördjupa.


Den andra invändningen, att majoriteten är anständig, är inte heller någon garanti. En extremistisk minoritet besegrar en resonabel majoritet nio gånger av tio, och tro inget annat: de båda partiernas ytterkanter är extrema.

Här kan medierna ge exempel. Jag skulle gissa att dårfinkskanalerna Fox News och MSNBC en vanlig vecka tillsammans samlar färre än fem procent tittare. På samma sätt använder omkring fem procent av vuxna amerikaner Twitter regelbundet, flertalet förmodligen inte för politiska syften.

Demografin för detta fåtal politiska twittrare? För kabel-tv? Stark överrepresentation av politiker och journalister, och resten redan övertygade ytterkantsväljare. På så vis sätter en skärva av folket agendan och tonläget. Det är lätt att se hur en liten minoritet blinda fanatiker, som dominerar de alltmer dysfunktionella primärvalen, på samma sätt kan driva utvecklingen på marken medan resten tiger eller, värre ändå, sakta väljer sida.

Häromdan visade en pålitlig opinionsmätning i USA att 73 procent av folket ger sitt stöd till demonstrationerna efter dödandet av George Floyd.

Samtidigt ansåg 79 procent att demonstranternas våld och vandalism underminerar de fredliga protesterna. I de siffrorna finner man dagens tysta majoritet i USA. Vettigt folk. Kommer de att stå emot valrörelsens kraftansamling för vredgad polarisering?


Problemet är inte enbart USA:s. Pandemin har visat vikten av att USA tar ledningen globalt, inte genom att bestämma, utan genom att samla nationer och unioner.

Ytterligare fyra år med Donald Trump kommer med obehagligt stor sannolikhet inte bara att äta landet inifrån, utan också ytterligare erodera USA:s politiska kapital. Det kan leda till skada internationellt med allt från skarpa handelskonflikter till vapen som faktiskt smäller, och länder som driver vind för våg.

Var rädd. Var mycket rädd.

Laddar ...
Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: