”Ni kan inte ta debatten!”
Åsa Linderborg svarar Jasenko Selimovic, Stina Dabrowski och Janne Josefsson i diskussionen om rasism
Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski säger att jag vill stoppa texter som Jasenko Selimovics ”Jonas, min vän”. Orsaken, påstår hon, är att jag tillhör den ”konsensuselit som misstänkliggör personer som vågar ha kritiska åsikter”.
Jag har inget inflytande över DN, men det är riktigt att jag ifrågasatt Selimovics artikel. Inte för att den strider mot vad jag själv tycker, Selimovics åsikter är nämligen höjda i dunkel, utan för att den är intellektuellt undermålig. Jag ska förklara varför.
Om Selimovic skickat sin text – där han byter skinn med Jonas Hassen Khemiri för att se på världen med dennes ögon – till Aftonbladet Kultur, hade vi returnerat den med följande kommentarer:
”Du räknar i ett och samma stycke upp judar, romer, arbetarklass, äldre, samer, katoliker, svarta, muslimer, muslimska kvinnor, funktionshindrade, hemlösa, tornedalingar, överviktiga, landsbygdens folk, transsexuella, anorektiker och afrikaner. Du menar alltså att alla dessa grupper känner sig som den ”mest utsatta, mest missgynnade”.”
Uppräkningen skapar viss förvirring: kvinnor kan ju vara både muslimer och arbetarklass etc. Viktigare är: har du några empiriska belägg för att en anorektiker känner sig mer utsatt än en jude som attackeras i Malmö? Eller att en afrikan känner sig mer missgynnad än en svart? Och finns det nånting i Jonas Hassen Khemiris text ”Bästa Beatrice Ask” som tyder på att han tycker det?
En mening är extra snårig: ”Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandrare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt.”
Vi läser igen och igen, men får inget grepp om vilka grupper som står på den ena respektive den andra ”sidan”. Kategorierna känns också yxiga; den som kränker i ett sammanhang kan känna sig kränkt i ett annat. Exempel: En konstnär kan ju vara ifrågasatt, men samtidigt islamofob.
Du menar att de som vittnar om rasism i själva verket ”väljer att tolka det som rasism”, och att tolkningen bekräftar en redan färdig världsbild. Här bör du definiera ”tolkning”, och även diskutera skillnaden mellan en tolkning, världsbild och personlig erfarenhet.
Meningen därefter fick oss att studsa: ”På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.” Menar du att Avpixlats ”tolkning” av Khemiris erfarenheter är likvärdig med Khemiris ”tolkning” av sina egna erfarenheter? Det står dig fritt att tycka det, så klart, men i så fall har texten ett särskilt stort nyhetsvärde med tanke på att du är statssekreterare hos integrationsministern.
En bit in i texten dyker Maria Sveland upp. Byter du skinn även med henne eller menar du att Khemiri och Sveland är ungefär samma sak?
Du skriver att det finns diskriminering, men inte på en strukturell nivå. Kan du klargöra var gränsen går, alltså, hur mycket diskriminering (utbildning, arbete, boende, polisrepression) ska det finnas för att man ska säga att den är strukturell?
Du skriver att Reva står dig ”upp i halsen”. Kan du utveckla det? Det är trots allt Reva som hela Khemiris text handlar om, och du som statssekreterare har ju delansvar för den politiken.
Du berättar om festliga midsommarmiddagar där du, Khemiri, Ozan, Cissi och andra vänner som lever i etniskt blandade relationer enats om att det är ”skamligt att höra sirenernas sång”. Vi antar att du med det vill säga att ni menar att talet om främlingsfientlighet är överdrivet. All respekt för din vänkrets, men det känns som ett väl tunt underlag för att vara riktigt representativt för alla svenskar med invandrarbakgrund.
Jag stannar här. Artikeln ”Jonas, min vän” håller måttet för Newsmill eller Ring P1, men inte för DN Kultur.
Stina Dabrowski menar att man stryper yttrandefriheten om man inte låter alla åsikter komma till tals. Det är en vanlig uppfattning att medier ska vara ett speakers corner, men det är högst anmärkningsvärt att den formuleras av PK:s ordförande. Dabrowski borde veta att publicistik och tryckfrihet inte är samma sak som yttrandefrihet. Publicistens uppgift är att sålla och prioritera: Vad är viktigt för just oss att berätta om? Vad vill vi stå för?
Det är därför jag sörjer att Selimovic artikel stod att läsa i just DN och gavs samma dignitet som Khemiris text. Khemiri borde fått triumfera i eget majestät: Det här är vår linje.
Publicistisk integritet och en insikt om stundens allvar. Det är väl det jag saknar.
Vi som är för yttrandefrihet vill att alla åsikter ska tillåtas, men få av oss vill aktivt sprida allt. Det är skillnad på ett mediehus och internet. Den elementära distinktionen utsätts nu för angrepp under det högljudda stridsropet ”Vi måste ta debatten!”
Förespråkarna för den parollen kan i ett och samma andetag uttrycka oro över Sverigedemokraternas frammarsch och oro över att ”man knappt kan säga nånting om invandringen i det här landet”. Ekvationen är svår att få ihop.
Huvudargumentet går ut på att vi genom att ”ta debatten” kan övertyga högerextremisterna om att de har fel. Det är ett underbart men ack så naivt upplysningsideal. Fascismen, om vi tar ytterligheten i spektrat, är antiintellektuell och antirationell i hela sin attityd. Den är immun mot vetenskap och fakta.
De flesta invandringsskeptiker är dock långt ifrån fascister, men inte heller de som tycker att ”det gått för långt med invandringen” går att övertyga bara genom att vi – vilka ”vi” nu är – slår dem i huvudet med allehanda värderingar om alla människors lika värde. De allra flesta ställer upp på den idén men lever i en verklighet där de saknar jobb, inkomster, trygghet eller bara känner sig helt maktlösa eller frånsprungna.
Lena Andersson (DN) kan komma med hur många inspirerande tankenötter som helst om de fördomsfulla ”färgskalorna”, det spelar ingen roll om hon inte också diskuterar klass. Selimovic kan prata i timmar om krigen i forna Jugoslavien, men hur översätter han den tragedin till det som vanligt folk står i här och nu?
Det är bara genom konkreta frågor som arbete och välfärd som man kan lösa upp den här skiten, men där står liberalerna tomhänta. Sossarna med. Det är i den handlingsförlamade cementen som idén gror att de sociala orättvisorna växer på grund av invandringen, och inte på grund av tre decenniers nyliberal politik.
Sen finns det de som menar att vi måste ”ta debatten” eftersom Sverige är en kokande gryta: Folk måste få säga det de tycker om invandringen, annars exploderar det! Locket av!
En av dem som idisslar detta är Janne Josefsson. På Publicistklubben i måndags gick han så långt, att han menade att det inte ens är viktigt att vi vinner debatten mot rasisterna – huvudsaken är att vi debatterar med dem.
Som Maja Gräddnos-loppet, ungefär. Det viktiga är inte att vinna, utan att alla springer med.
Om jag vore Sverigedemokrat eller organiserad högerextremist på nåt annat sätt, skulle jag säga att Publicistklubben kastat sin handske. Jag skulle bjuda in Dabrowski, Josefsson, Selimovic, Andersson och alla andra som säger att vi måste ta debatten, att göra just det. Kom till oss, skulle jag skriva på invitationen, så kan vi snacka lite om hur judarna styr medierna, om muslimska gruppvåldtäkter och om hur de ensamkommande flyktingbarnen – ”barn”, förresten, de har ju för fan skägg he he he! – har mer i bidrag än mormor har i pension. Är det okej att vi sätter upp en webbkamera så att alla kan följa med?
Det är 600 dagar kvar till valet, nån lucka i kalendern borde alla dessa debattglada publicister ha.
Jag kan lika gärna skriva det rakt ut: Ni grejar det inte. Ni vill inte, och ni kan inte. Ni är rädda att inte klara en sån tillställning eftersom ni vet att den blir på deras villkor, och att den har sin egen inneboende logik, bortom er kontroll.
Publicistklubben har en ordförande som menar att det finns en åsiktselit som förtrycker det fria ordet om invandring och mångkultur. I så fall är Stina Dabrowski dess ordförande, för de flesta av oss som hon menar använder sitt arbete till att skrämma folk till tystnad är medlemmar i PK.
Hittills har hon oroat sig mer över att rasister och andra ”kritiker” inte får tala – vilket inte är sant – än att det finns journalister som lever under reellt hot om våld från dem som verkligen vill stoppa yttrandefriheten.
PK representerar därmed inte längre mig. Så jag ställer mig lite vid sidan av en stund i väntan på nåt annat. Under tiden fortsätter Aftonbladet Kultur konfrontera såväl högerextremister som liberala vingelpellar. Debatten om vilket samhälle Sverige ska vara, kan man nämligen ta på många olika sätt.
