Thomas Mattsson förspiller mediernas gyllene tillfälle
Åsa Linderborg: Expressen skriver om det pressetiska regelverket
Pressetiken, gatekeepern som ska skydda människor från skadliga publiceringar, blir allt svårare att upprätthålla när de sociala medierna skoningslöst sprider namn och uppgifter.
#Metoo har gjort problemet tydligt.
Det är lätt att förstå de senaste dagarnas kritik mot Aftonbladet. Det måste vara omöjligt för läsarna att begripa vad vi har för publicistiska regler för namnpubliceringar. Sanningen är ju att inget mediehus har någon checklista, alla avgör från fall till fall.
Pressetikens urholkning kan inte bara skyllas på sociala medier, upplagestressade mediehus tänjer på gränserna helt av egen kraft. Expressen har länge satt en ära i att namn- och bildpublicera när ingen annan gör det, vilket har drabbat helt oskyldiga människor.
I torsdags förra veckan gick man över en helt ny gräns när Fredrik Virtanen fick sex helsidor, ettan, en löpsedel och minst ett tv-inslag. Virtanen, som trots allt inte är dömd för någonting, är varken en riksdagsledamot, en näringslivstopp eller en ubåtsägare som styckmördat en journalist. Visst har han en maktposition, men det här saknar proportioner.
För att motbevisa lynchjustisen, går han den till mötes
Vad föranledde publiceringen? Några dagar innan hade chefredaktör Thomas Mattsson bloggat väl om varför ”Aftonbladet-profilens” identitet inte skulle röjas. Sen ändrade han sig, trots att tidningen inte hade några nya uppgifter som de inte kunnat publicera veckan innan. Han hade gjort en ”samlad bedömning”. Det är ett ickesvar som betyder, att han inte kunde låta bli. Det är, menar Mattsson, ”direkt stötande” att mobben på sociala medier påstår att medierna mörkar. För att motbevisa lynchjustisen, går han den till mötes med en publicering som saknar motsvarighet i svensk presshistoria.
I artikeln hävdar Expressen att Virtanen skyddas av ett mäktigt nätverk. Påståendet bildsätts med Stefan Löfven. Expressen vet naturligtvis att statsministern inte har ett dugg med Aftonbladet att göra, men genom att antyda det spelar de avgrundshögerns konspirationsteoretiker i händerna. Samtidigt kan de kladda ner Löfvens namn med en påstådd våldtäktsman.
Med den här publiceringen öppnades dammluckorna. Svenska Dagbladet skrev senare samma dag om tolv kvinnor som anklagar Virtanen för sexuella trakasserier och övergrepp. Alla källor är anonyma, utom Cissi Wallin. Virtanen är med namn och bild. I artikeln lägger Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin ut texten om knarkaren Virtanen. Öppet och brett vräker Gerdin ur sig privata uppgifter om en anställd, som han själv bär ett blytungt ansvar för. Det var han som en gång lät Virtanen hållas.
Mitt ärende är inte Virtanen, utan hur pressetiken hösten 2017 åkte ner i källaren
Artikeln är signerad Jenny Nordberg. Det är en alldeles utmärkt journalist, men problemet är att hon tio dagar innan twittrat allt stöd åt Cissi Wallin, där hon också anklagar Virtanen för att ha kallat henne hora. Jag betvivlar inte att det är sant, tyvärr, men det rimmar ändå illa med SvD:s journalistiska värdegrund, vars första punkt är ”i vår nyhetsrapportering strävar vi efter att vara opartiska”.
Det går inte att skriva om det här utan att det uppfattas som att jag misstror kvinnorna, jag förstår det. Men mitt ärende är inte Virtanen, utan hur pressetiken hösten 2017 åkte ner i källaren. Det finns inget försvarar för Virtanens eventuella gärningar, men det finns heller inget försvar varför just han ska underkasta sig ett helt nytt regelverk.
Enligt mediebranschens egna spelregler, som är sammanfattade på Journalistförbundets hemsida, måste en anklagad anses oskyldig om fällande dom inte föreligger. Man ska återge alla parters uppgifter. Det ska finnas ett uppenbart allmänintresse om man ska kränka privatlivets helgd. I fallet Virtanen bryter man mot samtliga punkter.
Samma dag hade även Dagens Nyheter en text där de allvarligt oroar sig för arbetsmiljön på Aftonbladet. DN, som hade ett kvinnoupprop för ett litet tag sen, då kvinnor där har svårt att hävda sig i hierarkin. DN, som nyligen mobbade icke önskvärda medarbetare in i en ”frysbox”. För inte så många år sen hade de en politisk chefredaktör som fastnade med fingrarna i en vikarie. Han avpolletterades först när han blev rådgivare åt SD.
Poängen är inte att Aftonbladet är så mycket bättre, utan att det finns mycket att berätta om överallt. Expressen till exempel.
I fredags hade Medievärlden en större granskning av Expressen. De skrev om sexuella trakasserier, och om en våldtäkt på Hotell Amaranten som en hög chef hade varit misstänkt för. (Det var rentav två Expressen-medarebetare som var inblandade.) Den här publiceringen försökte Mattsson stoppa eftersom den, som han sa, kunde skada Expressen. Han bad alltså en konkurrentkollega visa den hänsyn som han själv aldrig visar andra.
Jämför man anklagelsen mot Virtanen med den mot Expressens chef, är det ingen våldsam skillnad: I Virtanens fall lade polisen ner förundersökningen. I Expressen-chefens fall var det kvinnan som tog tillbaka sina uppgifter och fallet avskrevs. Publicistiskt hanterar Thomas Mattsson det helt olika. Cissi Wallin tilldelas trovärdighetens och sanningssägarens aura. Medievärldens källa däremot, offret för de påstådda sexuella trakasserierna på hans egen tidning, attackeras med full kraft.
Han tycks inte fatta att Expressen skadas när han visar att tidningen inte värnar källskyddet
Mattsson till och med kontaktar Medievärlden för att de ska ange källan. Det är bara myndighetspersoner som inte får efterforska en källa, så det Mattsson gör är inte brottsligt, men häpnadsväckande oetiskt. Han tycks inte fatta att Expressen skadas när han visar att tidningen inte värnar källskyddet.
I ett obalanserat angrepp avfärdar Mattsson Medievärlden redan i ingressen. Med hög svansföring går han i god för sina närmaste medarbetare, ja för alla män på hela tidningen. Alla som vittnar om sexuella trakasserier, förr och fortfarande, avfärdas hårt och bestämt. Det är det här höga tonläget som bidrar till tidningens omvittnade tystnadskultur.
Mattsson tar bara #Metoo på allvar när det gäller andra mediehus än hans eget. I solidaritet med mina kvinnliga kollegor på Expressen uppmanar jag dem därför att göra samma sak som vi på Aftonbladet: Skriv ett dokument! #Metoo-rörelsen handlar inte om enskilda individer, som Mattsson och jordens alla makthavare tycks tro. Det är en kultur, en struktur som blottläggs. Det är allt från tafsanden till lönesättning och ignorans. Den finns överallt. Den chefredaktör som inte fattar det, kan sin arbetsplats dåligt.
När Expressen nu intar ledarpositionen i skampålejournalistiken öppnar sig ett nytt medialt landskap. Det är avgrundsmobben, vars livsluft är att hata oss, som håller i taktpinnen när Expressen låter den murdochska pressetiken äta sig in i mediekroppen. Det som förr var en dygd – att vara restriktiv med namnpubliceringar – har blivit en synd. Och det sker med chefredaktörens lövtunna motivering.
Så förspiller Thomas Mattsson det gyllene tillfälle som vi hade, att visa att etablerade, traditionella medier har något som andra inte har: integritet.
