Marx förblir den främste av religionsvetare
Att se Jesus uppenbara sig är knepigt för en historiematerialist
Ur förlusten av det kollektiva, i vidaste mening, stiger konvertiter och religiösa väckelser fram. För många år sedan, när terrorplanen flugit in i World Trade Center och västliga bomber snart föll över Afghanistan och sedan Irak och jag kände hur jag fullständigt pulveriserades inför all dödlig terrorism och nyimperialism, skrev jag dessa rader:
Sen tyckte jag att jag såg honom
i dörröppningen inne i lägenheten.
Jag stod i köket, utmattad, såg genom
vardagsrummet och bort genom
dörröppningen till arbetsrummet.
Precis där stod han ett mycket kort ögonblick.
Jag tror det är kriget
som pressat fram silhuetten ur allt det
här mörkret och allt det här ljuset.
Och naturligtvis, den ibland
överväldigande känslan som ofta kommit
över mig på sista tiden av att jag inte klarar
det på egen hand.
Det var Jesus jag tyckte mig se. Upplevelsen var minst sagt svårhanterlig för en historiematerialist. Vad fan var det här? När texten omsider kom med i en diktsamling, undrade åtskilliga om jag mist förståndet. Själv dök jag ner i travar av religionsvetenskaplig litteratur, om Jesus som ledare för en social rörelse och en upprorsmakare mot den romerska kolonialmakten. Jag lusläste Bibeln och Koranen.
I Koranen fann jag på de sista sidorna en favoritsura: ”Vid eftermiddagen! Människan är sannerligen tillspillogiven, undantagandes dem, som tro och göra goda gärningar, som anbefalla varandra sanning och anbefalla varandra tålamod.” Den suran, om en loj eftermiddag i Mecka för 1400 år sedan, gav underlig tröst. Den uppmanade mig till närvaro i politiken.
Att känna sig ensam med sin politiska smärta är ingenting annat än att ha berövats känslan av att höra till ett kollektiv som är kapabelt att förändra saker och ting
När jag läste Donia Salehs artikel om den släkting som lämnat politiken och blivit religiös kände jag igen mig: Både i reaktionerna hos Salehs släkt och i släktingen. Plötsligt var jag både de undrande släktingarna och släktingen med bönestenen i ett gammalt kuvert från Försäkringskassan.
Att känna sig ensam med sin politiska smärta är ingenting annat än att ha berövats känslan av att höra till ett kollektiv som är kapabelt att förändra saker och ting. I samma diktsamling som jag skrev raderna om Jesus lyder ett stycke: ”Att den stora omvälvningen är nödvändig/ men orealiserbar gör inte bara/ mig som ofta tänker på detta förlamad:/ Förlamningen finns hos allt levande/ också i själva biosfären, orsakande översvämningar,/ en långsam temperaturhöjning.”
Allt hänger samman. Rasmus Landström menade i en bok häromåret att det idag existerar en levande, kraftfull arbetarlitteratur. Men den förlamas och blir osynlig av att inga band finns till en levande arbetarrörelse och vänster i vid mening.
Kollektivt handlande, och än mer frånvaron av det, är nyckeln till alla religiösa frågor. Så Marx förblir den främste av religionsvetare.
