”Iransk filmfest” mot alla odds
Många bidrag i år på Venedigfestivalen
VENEDIGFESTIVALEN Trots ständiga restriktioner fortsätter iranska filmare att odla en filmkultur med världsanseende, i år med flera filmer på Venedigfestivalen. Många är de som genom åren förvägrats film- och utreseförbud. Andra har gått i exil, däribland Mohsen Makhmalbaf. Hans senaste film, The president, är talande nog en satirisk regimkritik om en presidentkupp i ett fiktivt land. Men utförandet haltar betänkligt - Makmalbhaf tycks vilse i ingenmansland.
En som däremot löst filmproblemet på hemmaplan är Rakhshan Bani-Etemad, i Venedigs tävling efter nästan tio års ofrivillig frånvaro från spelfilmen. Under Ahmadinejad såg hon ingen möjlighet att få tillstånd för sin långfilmsidé. I stället lät hon göra flera kortfilmer, ett format som inte kräver tillstånd. Kortfilmerna satte hon sedan ihop till en långfilm.
Sedan Ahmadinejads styre upphörde förra året har vissa kulturpolitiska lättnader gjorts i landet. Därmed kunde Bani-Etemad få ut sin film.
Episodliknande, följaktligen, skildrar Tales (Gheseh-ha) en rad människoöden i och runt en mottagning för kvinnliga narkomaner i Tehran. En film om offren, men lika mycket om de som ägnar sina liv åt offren, och som i allt detta kanske även gömmer sina egna tillkortakommanden.
Få vet bättre än iranska filmare hur en dialog ska skrivas. Abbas Kiarostami sedan länge, på senare tid även Ashgar Farhadi med bland annat Nader och Simin - en separation.
I sina bästa, uppslitande stunder står Bani-Etemads berättelser inte långt efter.
