Punken lever!
Punken firar 25 år och tröjtrycket ”ingen anarki, bara nostalgi” bränner förnedringshål i ögonen. Grisen Skriker bär Birkenstock och den förhärdade porrknutten Mats Drougge river av Ronka med sitt band The Perverts. Jag är där, i Göteborg, ser alla återföreningar och känner mig blåst av punkens Mojo-fiering.
Det här var 2003. Om du tror att suktandet i backspegeln mildrats har du aldrig bläddrat i något av Classic Rocks temanummer med Never mind the bollocks på omslaget. Och i Umeå förbereds just nu kulturhuvudstadsåret 2014 då den lokala symfoniorkestern ska spela hela Refuseds The shape of punk to come (1998).
Nostalgiska gubbar styr punken med korrupt järnhand. I Malmö – landet i söder där hatet glöder – finns dock ett svin mot strömmen: rockjournalisten Mikael Sörling. 42-åringen såg Ebba Grön 1980 och har sedan 1985 bevakat punken i oetablerade och etablerade medier, på senare tid mest på sirling.blogspot.com.
Nu går Sörling till motattack mot nostalgikerna. ”Bered er på en chock” skriver han sturskt och släpper samlingen Turist i tillvaron, givetvis bara på vinyl. På albumet trängs 16 band som, enligt honom, bevisar att den svenska punkscenen aldrig har låtit bättre än vad den gör nu. Och del två är redan på gång.
Varje grupp har lagt 1 000 kronor i produktionen och får plattor i utbyte. Konceptet är inget unikt utan ett beprövat arbetssätt inom do it yourself-rörelsen, en metod att snabbt få spridning på det brokiga slutresultatet.
För up yours retrorunkare, här har ni rubbet på ett bräde! Osnutna glin! Tjugonåntingkids! Veteraner i nya konstellationer! Antika akter med nya låtar! Det manglas snabbt, långsamt, tralligt, brutalt om vartannat i en aktuell punkparad. Precis som på Really Fast-plattorna, samlingsserien som utgjorde hörnstenen i scenen på 80- och 90-talet.
Jag noterar att könsbalansen är, om inte 50/50, så i alla fall jämnare än på den av nekrologer så omhuldade gamla goda tiden. Kvinnorna tar i dag plats i den underjordiska punken på ett sätt som hårdrockens dito inte är i närheten av.
För också till protokollet att Suicide Syndicate spelar ”kriminell dödspunk för att reta upp snuten”, trots att Malmöiternas snittålder kryper närmare 40 än 30. Och att E.A.T.E.R. även var med på första volymen av Really Fast 1983.
Finns här då något som kommer att hyllas av framtidens nostalgiker?
Kommer vi att snacka om Abjekt, Slöa Knivar, Glidslem och Dick Tracy om två decennier? Kanske inte. Fast det var det ingen som trodde om Huvudtvätt, Asta Kask, Missbrukarna och Anti Cimex för snart 30 år sedan, heller.
