Borta bra men Heimat bäst
Tyska hembygdsdramat nu i 1800-talet
Frånsett möjligen Selma Lagerlöf och Vilhelm Mobergs exodus till Amerika tillhör hembygdsskildringarna inte direkt litteraturhistoriens a-lag. I Tyskland har denna heimatskonst däremot haft en stark ställning, en ideologiskt färgad tradition som velat undvika förment tom naturalism till förmån för ett mer organiskt förhållande till landet och landskapet, ett tydligare samband mellan människan och hennes torva.
Sannolikt är det i det ljuset som man ska spåra storheten och genomslaget hos den exempellöse Heimat-filmaren Edgar Reitz. Efter en heltäckande 1900-talstrilogi med totalt 30 avsnitt (genom åren visad i SVT), återvänder den tyske epikern till familjen Simon, till Hunsrück i provinsen Schabbach längs Rhen, regissörens egen hembygd. Här arrangerar Reitz återigen ett imponerande kulissbygge in i minsta detalj, ett mikrokosmos som i andemening sträcker sig långt bortom nämnda avkrok.
Men denna gång är det tidigt 1840-tal. Det andra Heimat utgör därmed en av dramahistorierens mest egendomliga prequels, ”bara” knappt fyra timmar lång och nu med svensk biopremiär. Förutom diverse blomster och en tysk flagga går bilderna – i vacker vid Cinemascope – helt i svartvitt. Ändå är det ett hemland i färd att förlora all sin färg och glans, en pastoral som riskerar att mista allt vad idyll beträffar.
Mot bakgrund av omfattande materiell nöd föreställer sig familjens yngste son Jakob, via de böcker han till faderns förtret kommer över, en ny skönare värld. Liksom hundratusentals av dåtidens fattiga tyskar drömmer han sig bort från fosterlandet, trött på krig och misskörd. Jakobs strävan föds lika mycket av hungern efter ny kunskap. Så övar han sig i främmande språk för att senare kunna kommunicera med de andra.
Bredvid sig har han de fromma vars tro prövas allt hårdare när difteri och andra sjukdomar spär på barnadödligheten, och där en välmenande läkare bär dödens ofrivilliga förklädnad. Fler och fler när så drömmen om en annan kontinent, ett land där rosorna blommar på julafton.
I Det andra Heimat tycks alla öden bättre än döden. Filmen är blekare än ett Dreyerdrama, avgjort mer melodramatisk men också med en stillsamt svepande, betagande lyrism. Regissörens kamera blir vid sin läst och lämnar aldrig ursprungslandet. Den nya världen blir så ännu mer av ett eldorado definierat i sin frånvaro.
I sin outtröttliga dedikation till detta Hunsrück skildrat i olika epoker fortsätter Edgar Reitz omdefiniera det historiska dramat. Samtidigt påminner hans senaste epos om rätten till ett annat land, känslan av att förlora sitt eget, oavsett om förtrycket och orättvisorna – då som nu – är direkt utlösande eller inte.
Jon Asp
