Scorsese släpper synden fri
The wolf of Wall street – en värld där kvinnor förminskats till lättlurade eller förbrukningsvaror
FILM Martin Scorseses senaste film har fått flera av Oscarakademiens medlemmar att gå i taket. The wolf of Wall street, en ordagrann börsbackanal baserad på aktiemäklaren Jordan Belforts ökända liv, har beskrivits som tre timmars tortyr. Säkert mildras inte ledamöternas dom av filmens rekordhöga antal ”f-words”, 506 stycken. Som en neoexpressionistisk soppa av droger, testosteron och kroppsvätskor skyr den inga obscena utfall. Alltmedan kvinnan är ohjälpligt reducerad till strippa, hora eller duperad hustru.
Själva börsbluffen känns igen från Boiler room (2000), vanliga medborgare som luras att placera sina besparingar i värdelösa aktier, ”penny stocks” som de utbildade rika undviker. Men i jämförelse känns den filmen som en moralitet för att avskräcka högstadieelever från livets snabba cash. Hos uppkomlingen Jordan Belfort (strålande spelad av Leonardo DiCaprio) är all cynism och hedonism upphöjd till hundra. Det finns inga andra mål än resan. Så länge han befinner sig i det, är det helt utan känsla av synd. Här finns ingen gatukodex att rätta sig efter, inga familjeband värda att värna och - framför allt - inte ett enda av bedrägeriets offer i bild.
I det känns millennieskiftets moral och finanskrisens offerhistorier redan långt borta. Återkommande får vi se hur Belfort, livligt påhejad av sina kolleger, lyckas svindla ännu en dödlig medborgare via telefon. Övertalningskonst som blir betvingande underhållningsvärde, så länge vi slipper se hur illa personen i andra änden snart drabbas. För dessa samhällets olycksbarn är speltiden förbrukad, medan vinnarna ständigt sätter nya rekord, till synes med obegränsade extraliv.
“You don’t make up for your sins in church. You do it in the streets. You do it at home.” Så hette det i Dödspolarna (Mean streets), Scorseses genombrottfilm från 1973. Gatans och hemmets kultur har alltid stått mot en katolsk fond hos denne prästaspirant. Men i The wolf of Wall street förekommer ingen syndaförlåtelse, vare sig i kyrkan, på gatan eller hemmavid.
Även om verklighetens Belfort ännu i detta nu tvingas betala tillbaka (dock med en karriär som framgångsrik motivationsföreläsare), passar han ovanligt illa i den katolska undergångskostym som varit Scorseses märke. Delvis målas så även bilden av en regissör som, likt huvudpersonen, bryter med sin bakgrund och rättar in sig i de skamlösas förtrupp.
