Brasilien vinnare – men bara i fotboll
Mirakelekonomin skakas av uppror
Vem som än vinner Confederations cup i dag är det Brasiliens nationella prestige som förlorar. I stället för ett genrep inför vad som skulle bli landets stora uppvisning med fotbolls-VM 2014 och OS 2016 blev det en pinsam diskussion huruvida evenemanget alls borde slutföras, efter tre veckors massdemonstrationer och kravaller.
Allt såg ju så bra ut. Inte minst utifrån.
”Brasiliens ekonomiska mirakel har hjälpt till att lyfta 30–40 miljoner ur fattigdom, skapat marknader för inhemska och multinationella företag och attraherat internationella investerare”, skrev Financial Times i en beundrande intervju med president Dilma Rousseff 2012.
Brasilien under arbetarpartiet PT representerade ”den goda vänstern”, i kontrast mot den ”onda” i Argentina, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, El Salvador och Venezuela. En vänsterregering som ”lyckats förena sociala reformer med respekt för demokrati och hållbar ekonomisk utveckling”, enligt en ledare i Dagens Nyheter.
Brasiliens tillväxt (3,8 procent i genomsnitt de senaste 4 åren) är på drömnivå i jämförelse med Europa, men faktiskt lägre än i exempelvis Bolivia (4,7 procent) och Ecuador (4,8) under samma tid. Men den liberala entusiasmen kommer sig inte av att landet gjort så mycket större sociala och ekonomiska framsteg än grannländerna – det har det inte. Poängen är att Brasilien gjort dem på rätt sätt. PT ”höll fast vid den liberala linjen och samarbetade med näringslivet”, skriver DN. Rousseff och föregångaren Lula är socialdemokrater som gillar storkapitalet - nåja, sådana finns ju på närmre håll, men de är framgångsrika socialdemokrater som gillar storkapitalet.
Genom kapitalistisk expansion skulle resurser skapas för sociala satsningar som Bolsa Familia, det månatliga bidraget till de fattigaste.
Strategin har verkat fungera. Det finns bara en hake: folk är inte nöjda.
Det kommersiella storjordbruket tömmer landsbygden på folk och megastäderna växer till alltmer monstruösa proportioner (São Paulo har lika många invånare som Skandinavien). Markspekulation har skickat upp priser och hyror till nivåer där även universitetsutbildade unga förvisas till avlägsna förorter.
För att stimulera ekonomin gav regeringen förmånliga lån för bilköp; en bieffekt blev att trafikstockningarna är värre än någonsin och 3–4 timmar varje dag går genomsnittligt åt på väg till och från arbetet. Den privatiserade kollektivtrafiken i São Paolo är, i förhållande till lönenivån, dyrare än i Tokyo och London, och tio gånger så dyr som i Buenos Aires. Till tröst för några har staden dock en av världens största helikopterflottor. Att de första protesterna (organiserade av Brasiliens motsvarighet till Planka.nu) riktade sig mot en biljettprishöjning var alltså ingen slump.
Bolsa Familia kostar 20 miljarder dollar om året; enbart på fotbolls-VM kommer 15 miljarder att läggas, och OS väntas bli dyrare, kostnader uppblåsta av överfakturering med några av landets största företag inblandade. Slumstäder har rivits, medan infrastrukturinvesteringar inför sportevenemangen främst gynnat redan rika områden.
PT kom till makten för drygt tio år sedan med löften om att minska fattigdomen, men också om social rättvisa och fördjupad demokrati. Men de två senare har alltmer sjunkit i bakgrunden.
Dilma Rousseff har försökt bekämpa korruptionen, men hennes flitiga sparkande av ministrar har bara bekräftat bilden av att PT i dag är ett parti för giriga karriärpolitiker som alla andra. ”Inget parti representerar mig”, har varit ett av de vanligaste slagorden i protesterna.
När Brasilien förärades VM och OS tog sig regeringen an utmaningen i samma anda som man styrt landet i övrigt: affärsmässigt administrerande. Men demonstranterna ställde just den typ av frågor som PT slutat fundera över. De ifrågasatte det rättvisa i att exempelvis spendera en halv miljard dollar på en Colosseum-imitation samtidigt som offentlig sjukvård och skola är eftersatt.
Demonstranterna har jämförts med de ”ursinniga” i Europa. Det finns likheter, men också skillnader. Spanjorer och greker protesterar mot ett system som kollapsar. Brasilianarna, däremot, visar att det går att ifrågasätta också en relativt framgångsrik kapitalism och dess konsekvenser, med visioner, om än vaga och motsägelsefulla, av ett annorlunda samhälle.
