En stympad Don Carlos
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-23
Stycket lever inte upp till sin politisk-psykologiska potential
Verdis Don Carlos skrevs 1867 för Paris-operan, och där krävde man stor opera i fem akter. När den sedan fick italiensk premiär ströks första akten, och så fick det förbli i nästan hundra år. Då först upptäckte man hur viktig den första akten är, och numera är den så gott som alltid med. Men icke så i Göteborg, där Staffan Valdemar Holm plockat bort den igen enligt gammal dålig tradition. Han motiverar det med att den bara skrevs för att vara Paris-smaken till lags och ju inte finns med i Schillers drama. Fel tänkt av Holm. Verdi bygger inte upp sitt drama som Schiller. Både musikaliskt, psykologiskt och politiskt är vad som händer i denna Fontainebleau-scen grundläggande för vad som sedan händer. Utan den känns operan hopplöst stympad.
De följande akterna utspelas i det dystra El Escorial, och Bente Lykke Møller har som alltid byggt en rätvinklig låda, denna gång en minimalistisk variant med bara kala svarta väggar, en smakfull men alltför enahanda scenisk inramning.
Huvudpersonerna bär svarta spanska renässanskostymer, medan kören har gråtrist modern vardagsklädsel, en kontrast som heller inte ger några poänger.
Även Holms regi är minimalistiskt sparsam, men Don Carlos kräver ett aktivare regiarbete för att inte framstå som alltför statisk. Musiken liksom den politiskt-psykologiska komplexiteten ger många infallsvinklar, som här aldrig utnyttjas.
Den enda sångare som fullt ut gestaltar musikens enastående dramatiska potential är Susanne Resmark. Hon är en magnifik Eboli, även om partiet egentligen inte ligger så väl till för hennes röst. Inte heller Fredrik Zetterström som den ädle Posa eller Annalena Persson som Elisabeth verkar helt bekväma i sina partier och glimtar bara ibland till och visar vad de egentligen kan. Helt vokalt hemma i sin roll är däremot Anders Lorentzson. Hans mäktiga basauktoritet dominerar scenen, och den berömda monologen är utan tvekan föreställningens höjdpunkt. Tråkigt nog har Göteborgsoperan i titelrollen placerat en sångare, Tomas Lind, som inte alls räcker till i detta svårbemästrade parti. Med kylig skärpa leder Christian Badea det hela från sin dirigentposition.
Lennart Bromander
