Idén om folkhemmet måste begravas nu
Olle Svenning: Det är en relik från en vidrig tid som inte får upprepas
En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen.
Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma.
Jimmie Åkesson är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll. I bred enighet rekommenderar politiker ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar.
Konservativa politiker värnar ”svenskheten” genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.
Bortom all den opportunism och populism som politiska ledare häver ur sig finns ett historiskt spöke: Folkhemmet, ett av de eländiga arv vi släpat med oss, exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi.
Folkhemmet, som vi känner det, är som alla vet främst Per Albin Hanssons skapelse. Begriplig i hans tid, uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur.
Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken.
Ernst Wigforss föraktade den; Tage Erlander citerade aldrig begreppet. Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.
Folkhemmet skrevs aldrig in i något program. Däremot grävdes det upp av nationalromantikern Göran Persson. ”Ett grönt folkhem” – det var hans bidrag till den politiska idéhistorien.
Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.
