Samhället fångat i ett klassrum
Jon Asp om den kritikerhyllade filmen 6A
Filmen 6A tävlade nyligen om debutpriset på Berlins filmfestival och får sin svenska premiär på den nu pågående Stockholm filmfestival junior.
Manusförfattaren och regissören Peter Modestij bjuder in till föräldramöte i klass 6A. Förutom en lärare och ett dussin målsmän närvarar tre kvinnliga elever, en trojka som sägs hålla den övriga klassen i ett strypgrepp. Ett timslångt krismöte skildras med realtidskänsla, utan omsvep och med en flytande kamera som fångar upp en kakofoni av röster i och framför allt utanför bild.
Softade bilder, inte så sköna föreställningar. Mot fonden av världskartor och fredsmärken framställs klassrumskonflikten som ett samhällssymptom i mikroformat, anklagelseakter som slår i alla riktningar, fast ju längre dramat lider mer och mer utan riktning.
Det är lite som om Anna Odells konfrontationer i Återträffen skulle hamna i olag med Ruben Östlunds ofrivilliga flockkaraktärer. En prima ensemble – Eva Melander, Per Graffman, Lo Kauppi, Malin Levanon, med flera – har delvis improviserat fram gestaltningen utifrån begränsade instruktioner på inspelningsplatsen.
Många ord utan verkan, men också somligt som biter, beroende på avsändare. De anklagade eleverna manipulerar effektivt efter känsla och behov, drar vinning av föräldrarnas brist på ryggrad.
Är det verkligen denna trakasserande trio som behöver offras? Eller är det den snart stigmatiserade läraren (engagerad men obehörig!) som behöver hjälp (resurser!) för att få bukt med problemen (bokstavskombinationerna!)? Ändå reducerar Peter Modestij aldrig sina modeller till typer. Snarare utgör de skilda nyanser av samma svärm, personer som går in och ut i olika roller, agerar efter egenintresse och impuls – slutligen utan att veta vad insatsen först bestod i.
”6A” ger en effektiv bild av den ineffektiva möteskulturen. Flera är beredda att tala, men knappt någon lyssnar. Många isolerade ansikten grimaserar, gör sig menande eller är bara helt blanka.
På ett större plan handlar filmen inte så mycket om hur samhället hanterar våldet, som en berömmande fransk kritiker skriver, utan hur våldet förnekas, genereras och odödliggörs. Mönster som cementeras och går från en generation till nästa.
