”På Facebook ser jag att Simon har dött”
Jack Hildén söker svar på vad som hände med hans klasskompis
Det fanns en för vår ålder ovanlig frihet hos Simon. Föräldrarna störde inte, och när pappan väl var hemma gjorde han inget väsen av sig. Han lät oss hållas, och Simon hade egen teve på rummet, med både Canal + och TV 1000, vilket var anledningen till att vi ibland sov över med förhoppningen att det skulle visas porr. Jag minns inte om denna önskan någonsin besannades, men Simon berättade att han brukade se det. Vi avundades honom. Tankarna sträcktes inte längre än så. Han var snygg och cool, omtyckt. Samtidigt snäll, folk drogs till honom. Vi gick i samma klass från sexårs och fyra år framåt. Med honom gick jag på mitt livs första ”dejt”, inte med honom alltså, utan med två tjejer som vi inbillade oss vara kära i. Fiket var ett inslumrande etablissemang som nu fått alkoholtillstånd, och för ett tag sen blev uppmärksammat då lokalen mottog hot eftersom de serverade rysk mat.
Alla minnen som rör Simon, och den tiden för den delen, är dimmiga fragment där det är svårt att avgöra vad som faktiskt hänt. Jag hade nog aldrig mer tänkt på honom om det inte var för de meddelanden som började dyka upp på Facebook för många år sedan. ”Vila i frid, min vän.” Redan då var han förpassad långt bak i det förflutnas persongalleri, och min reaktion kan knappast beskrivas som sorg. Snarare kanske en förvirrad misstro. Och en idiotisk ryggmärgsreflex som sa att inget borde ha kunnat hända oss, vi som gick i en skola på Södermalm där i princip alla var vita och till synes välmående.
Jag scrollar igenom Facebookprofilen efter svar, men finner inget utom det uppenbara: Simon är död, och han kan inte ha blivit mer än 22 år gammal.
De gick hotell- och restaurang. Hon höll till i köket medan Simon hade hand om servering.
Det är förmodligen naivt, men jag vill veta vad som hänt, förstå var det gått fel. Som om utförliga förklaringar hade kunnat slipa ner allt till något som framstår som mer rimligt än vad det gör. En berättelse där förstahandskällan inte längre finns, men som ändå kan få ramar. Jag provar att höra av mig till några av de som är mest frekventa på hans wall, men möts antingen av tystnad eller att de inte har lust att prata om saken. Jag släpper tanken. Ett drygt decennium passerar. Sedan får jag tillfälle att höra den där berättelsen.
Ina skriver, hon vill ses. Jag tar pendeln till Huddinge, hon jobbar som lärare i närheten. Det är varmt på det generiska Espresso House, nästan kvävande. Bananflugor surrar runt borden. Hon anländer på slaget, jag vet ingenting om henne utom att hon är en av de som skrivit mest till Simon. Hon är blond, stora blå ögon. På de bilder jag sett på henne och Simon tillsammans verkar hon knappt ha åldrats.
Livet har återfått någon form av balans nu – åren efter hans död var kaos, och därefter fick hon barn, först nu kan hon återvända. Till den där tiden då man kanske mer än någonsin är ett blankt blad – början av gymnasiet. De gick hotell- och restaurang. Hon höll till i köket medan Simon hade hand om servering. Vilket innebar att Ina gav ut maten som Simon hämtade. Hon brukade titta på honom. Simon bar de obligatoriska arbetskläderna med vit skjorta, svarta kostymbyxor och fluga. Han hade lockigt hår och var lång.
De blev ihop snabbt, så som det tenderar att bli i den åldern, från inget till allt. Därför blev också Simons vanor lätta att lägga märke till.
En dag kom han fram och frågade om hon hade en cigg. Hon rökte inte, tvingades säga nej. Men den kvällen ansträngde hon sig till det yttersta för att fixa ett paket ifall tillfället skulle uppstå igen. Vilket det inte gjorde. Men de hittade varandra genom de sociala mediernas första stapplande steg, antingen Playahead eller Lunarstorm. Till slut kom de överens om att ses. Simon bodde i Hökarängen med sin pappa, Ina bodde hela vägen ute på Ekerö, en resa på ungefär en och en halv timme. När de möttes på tågstationen skakade de hand.
De kollade på film, Ina vill minnas att det var Mr & Mrs Smith, den gravt obehagliga komedin där Angelina Jolie och Brad Pitt återfinner gnistan i sitt äktenskap genom att misshandla varandra. Simon var däremot inte aggressiv, han var mjuk, stod i kontrast till andra killar Ina träffat. När de gick på stan la han en hand runt hennes rygg. Första gången de kysstes var det inte forcerat, utan just mjukt.
De blev ihop snabbt, så som det tenderar att bli i den åldern, från inget till allt. Därför blev också Simons vanor lätta att lägga märke till. Han gick ofta ut för att möta upp olika vänner, flera gånger per kväll. Ina stannade hemma, tyckte att det var lite konstigt men accepterade det. När hon pratade med sin syster i telefon fick hon höra: ”Du fattar väl att han röker på.” Men det lät löjligt, sådan var han inte, så när hon återberättade det för Simon var det med ett skratt. Som inte besvarades, istället ett: ”Skulle det vara fel i så fall?”
Då hade förhållandet bara pågått i ett par veckor, som kändes som en evighet. Inas pappa var missbrukare och dog när hon var fjorton. Hennes inställning var principfast och benhård. Droger är fel. Så vad skulle den här nya informationen leda till? Egentligen ingenting, men problemet gnagde sig längre och längre in i kärnan av relationen. Inas ståndpunkt var tydlig: gräs leder till tyngre grejer. Simon var lika tydlig med att det absolut inte skulle hända. Tyckte att hon var dömande och trångsynt. Ändå gick han med på att sluta, kanske bara för att få tyst på tjatet. När Ina gång på gång ertappade honom grät han, bad om ursäkt. På fester försvann han och kom tillbaka uppenbart påverkad, och ljög vid konfrontationerna.
Han skaffade vänner som gick på rejv i skogsbryn och tog ecstasy, allt till Inas djupa oförstående. Stå och dansa i lera till tidig morgon? Till usel musik dessutom? Bråken var återkommande och handlade alltid om samma sak, det slutade med att hon fick ur sig orden ”din jävla knarkare”. Det tog hårt. Ridå, nästan i alla fall. En början på slutet.
Pappan drack en del, på ett lågmält vis. Satt i köket med sina öl och cigg.
Efter ett och ett halvt år var det Simon som fick nog. Men beslutsamheten varade bara någon månad – han kom tillbaka. Utmattad efter fyra veckors hårt festade, allt hon hållit honom ifrån med allt vad det innebär. De återupptog varandra, men för Ina blev det aldrig likadant. Centimeter för centimeter började hon släppa taget. Om Simon var utmattad var hon snarare tom.
De körde på i nästan ett år till, men hon brydde sig inte lika mycket om lögnerna som var tillbaka i sällskap med Simon. Han fortsatte gå ut, och betedde sig stundtals rätt illa. Ina minns en gång hon var fast i stan, bussarna till Ekerö hade slutat gå för natten. När hon ringde Simon sa han att hon inte fick komma dit, och stängde av telefonen. Ville inte att hon skulle se vad som pågick hos honom den kvällen, fick hon senare veta. Till sist fanns inte mer att ge. Simon förstod, och återgick till den första månadens eufori ännu en gång. Det var där det tog fart ordentligt, tror Ina.
Jag frågar om tiden då jag kände honom. När han var en vanlig kille i en vanlig klass. Åtminstone enligt min tvivelaktiga uppfattning, som visar sig vara felaktig. Hemmet var tyst, så långt minns jag rätt. Pappan drack en del, på ett lågmält vis. Satt i köket med sina öl och cigg. Ina minns tystnaden som oavbruten och kompakt. När de åt middag tillsammans kunde pappan fråga vad de skulle göra sen. ”Kolla på film.” ”Okej.”
Ina minns ändå pappan med värme. En gång följde hon med på middag trots att uppbrottet varit ett faktum sedan länge, och när Simon gick på toaletten vände han sig till henne och sa: ”Jag saknar dig jättemycket, Ina. Du ska verkligen veta det.” En varm komplimang, men också en indikation på Simons tillvaro utan Ina. Pappan fanns där så gott han kunde, mamman gjorde det inte alls. Hon behandlades för missbruk, och så hade det varit länge. Hon kunde lämna Simon i bilen som barn för att gå upp i lägenheter, träffa polare. Ändå la Ina märke till en gräns som på inga villkor fick passeras – ingenting dåligt fick sägas om mamman. De dagar då Simon skulle träffa henne var allt frid och fröjd, trots att de ofta slutade med att hon ringde för att ställa in.
Simon verkade flummig, hon frågade försiktigt om drogerna och han viftade bort det. Inga protester från hennes sida, det mandatet var inte längre hennes.
De gånger mötena trots allt blev av satt Ina mest tyst, mamman befann sig i ett skick som påminde om hennes egen pappa. Simon undrade vad problemet var, varför hon inte bara kunde vara sig själv. Hade han bara haft en fungerande förälder kunde det nog blivit okej, tror Ina. Pappan försökte i den mån han kunde, men om det inte finns några ord så var Simons förutsättningar att formulera sina känslor rätt usla.
Efter separationen behöll Ina och Simon kontakten. Hon kunde fortfarande räkna med honom, nästan vad det än gällde. Behövde hon skjuts någonstans så stod han utanför med bilen. De ville inte bli den sortens ex som inte hälsar på varandra. Däremot hade livet sin gång, och Ina träffade en ny kille ganska snabbt. Någon månad efter uppbrottet blev hon full och ledsen, ångrade allt, ringde till Simon och grät. Det slutade med att det var Simon som fick trösta den tjej som först dumpat honom och sedan skaffat ny partner. Ett halvår senare var det hans tur att ringa och gråta, och den gången var det omvända roller.
En dag kom Simon förbi och handlade på det Ica där Ina satt i kassan. När hon slutade skiftet sågs de och åt middag. Simon verkade flummig, hon frågade försiktigt om drogerna och han viftade bort det. Inga protester från hennes sida, det mandatet var inte längre hennes. De höll i sin sporadiska kontakt. Men den var på väg att rinna ut. Allt var på väg att rinna ut.
En av de sista gångerna de pratade i telefon var på sommaren 2011. Ina hade lyckats träffa ännu en kille med missbruksproblem, och den här gången kunde de skratta åt det. Hur lyckades hon? Simon kunde för en gångs skull medge att han förstod varför hon hade tjatat så mycket. Han förstod det bättre än någonsin. Till Gotland hade han kommit för lugn och ro, det hade blivit mycket på sistone. Den sommaren sade han sig ha varit ren. Men hösten lurade runt hörnet, det började bli dags att packa ihop och åka hem.
Simon hade ont i kroppen, säger Ina.
De hade inte setts på länge, det började det också bli dags för. Ina satt och chattade med honom en kväll och försökte hitta ett passande datum. Då kom hennes kille hem, och även om det inte fanns någon form av romantik i chatten så hade han förmodligen inte blivit överlycklig av att se sin flickvän chatta med exet. Hon fällde ihop datorn och gick ut för att handla. Simon hade skrivit något mer, men det kunde vänta, de hade hittat ett datum att ses. Ina bläddrar i mobilen för att hitta chatten. Det är bara ett ”hallå ina” följt av en rad utropstecken. Lite senare svarar hon med en lika intetsägande hälsning, men meddelandet har förblivit oläst.
Den natten dog Simon på sin mammas kompis toalett, överdos heroin. Ina har aldrig fått veta exakta detaljer, eller så har hon förträngt dem, men hennes teori är att han tog samma mängd som han var van vid innan sommaren. Kroppens tolerans var lägre.
När Ina vaknade den morgonen såg hon de där inläggen om att Simon skulle ”vila i frid”. Först förstod hon inte, utan började ringa runt. De skulle ju ses i morgon? När väl beskedet kom la hon sig på köksgolvet och kom inte upp på länge.
Simons pappa blev aldrig densamma. Tre år senare dog även han, när levern la av. Nog fanns en form av skyddsnät. En moster och en mormor som gjorde sitt bästa, bakade tårta till födelsedagar, men det räckte inte. Simon hade ont i kroppen, säger Ina. Han kunde ligga och gråta i hennes famn utan att vara förmögen att förklara vad som var fel. Bilden av normalitet hade tummats på en längre tid – Ina minns en gång när han påpekade att även hennes pappa var missbrukare, och att hon då hade en anledning att börja knarka. Ina fattade ingenting, hennes slutsats hade sedan länge varit den motsatta.
Det låter lite som deras förhållande i helhet. Ina och Simon kom från ganska liknande förhållanden, men när det blev dags att välja kunde de inte stått längre ifrån varandra. Ändå är det inte knarkaren Simon hon tänker mest på. Snarare romantikern, han som skrev brev och köpte presenter för varje månad de varit tillsammans. Allt skulle firas. Hon har femton år gammal massageolja som inte kan kastas. När de skulle fira årsdag var det trerätters middag och hela paketet, han bjöd, eller egentligen misstänker hon väl att pappan bjöd, de var fortfarande väldigt unga. Han satte ribban högt för framtida partners. Och Simons födelsedag kommer hon fira resten av livet. Den infaller på samma dag som hennes förstfödda son.
Simon och Ina heter egentligen något annat.
