Finns det nån plats för konsten i Venedig nu?

Kanske borde hela biennalen blåsas av och konstvärlden ta ett sorgeår

Huvudpaviljongen i Giardini, Venedig.

”Det finns inte någon plats för konst när civila dör” skrev de två konstnärerna Alexandra Sukhareva och Kirill Savchenkov när de drog sig ur Venedigbiennalen 2022 och den utställning de skulle visat i den ryska paviljongen. Det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina hade nyligen inletts, världen vaknade i chock, sanktioner formulerades.

Nu dör ofattbart många civila i Gaza, när israeliska bomber regnar ner. Finns det verkligen plats för konst i Venedig 2024?

Frågan måste ställas när det nu drar ihop sig till den biennal som öppnar i mitten av april. Den är inte bara juvelen i kronan bland alla stora internationella utställningar, lika haussad som hånad, lika proppmätt av pengar som tufsigt charmig med sina utställningar i bedagade palats. Den är också byggd enligt världsutställningsmodell vilket aldrig riktigt kan tvättas ur.


Det är denna nationella inriktning som gör det rimligt att tiotusentals konstnärer, curatorer, skribenter och andra professionella inom konstfältet samlats i ett upprop för att få den israeliska paviljongen stängd. Det blir liksom inte frågan om specifika konstnärer som ska bojkottas utan representationen av en nation.

Men trots att Hamas attack den 7 oktober och det följande israeliska anfallet mot Gaza inneburit så många utsläckta liv, så mycket lidande att hela världen blivit en plats enbart för sorg, finns det tydligen utrymme för konst, eftersom Italiens kulturminister snabbt gick ut och besvarade uppropet. Israel ska absolut inte stängas ute.

Själv är jag kluven, och jag hoppas att fler är det. En del av mig tänker: självklart, stäng! Den andra: nej, inget blir bättre av det.


Kanske borde hela biennalen blåsas av.

Konstvärlden kan ta ett sorgeår.

Det är svårt att jämföra brott och brott, eller konst med politiken. I Venedig är Sydafrika den hittills enda nationen som stoppats från att delta på biennalen – landet var helt bannat mellan 1968 och 1993. Varför inte USA under Vietnamkriget? Ryssland under de upprepade krigen i Tjetjenien?

De jämförelserna fungerar förstås inte heller. Men hur väger vi offrens värde? Förövarnas skuld?

Och hur väger vi konstnärer från vissa nationer? Jag kan inte påstå att det kryllar av israeliska konstnärer på utställningar runt om Europa. Även jag kan förstås ha fel men den sortens israeliska kulturimperialism har gått mig förbi.

Ja, det är störande att någon permanent palestinsk paviljong aldrig upprättats. Och ja, igen, styrkeförhållandena är horribelt ojämna politiskt och ekonomiskt. De dubbla måttstockarna blir tydliga när vi minns stödet till Ukraina 2022 och ser ointresset för palestiniernas lidande nu.


En stängd israelisk paviljong skulle bli en markering. Men den skulle också signalera en sorts städiver, där det som påminner om det som gör oss rasande, förkrossade, måste försvinna från våra ögon.

När Ebba Von Sydow tog Paris Hilton till Sverige

Följ ämnen
Israel

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln