Du och jag, Miranda
På film är Carries händer gamla händer, Mr Big heter John och pengarna tar aldrig slut. Hon står mitt i gatan och skriker: ”I knew you would do this”. Som när Richard Gere outat Julia Roberts som hora och hon blir uppraggad av hans kompis. ”I knew this would happen.” Ilskan som självförebråelse.
Sen sörjer hon som sig bör, utan att hetsäta, utan att slänga sig ut och supa och knulla som vi andra. Ett mörkt rum räcker för att hon ska kunna sova. Charlotte vårdar, Miranda vårdar, till och med Samantha vårdar, trots att hennes enda möte med baby-Brady slutade med en vibrator i sittstolen. Hon är också äldre nu, har odlat ett samvete och firar sin 50-årsdag utan synbar ångest. Hon får kulmage när hon är olycklig och tycker botox är en bättre uppfinning än äktenskap. Utsida är insida.
Ibland vill jag kidnappa Miranda, i mitt hem får orakade bikinilinjer ta all plats de vill. Jag ser hennes slit. När Miranda är rädd blir hon kall, när hon är orolig blir hon negativ. Hennes glas är alltid halvtomt och hennes glaserade munk alltid halväten. Det är med Miranda jag går hem genom regnet. Det är på hennes sida jag står när stormen kommer.
