Fantasin skyddar mot trist vuxenvärld
Berlin bjöd en nedbantad filmfestival – men med spännande verk
Förra årets Berlin filmfestival var ett av de sista stora kulturevenemangen som hölls planenligt innan världen stängdes ner. Årets festival sker digitalt för bransch och press, först i sommar för allmänheten. Antalet tävlingsfilmer är bantat till femton, varav flera östeuropeiska akter, och många rätt oprövade regissörer.
En av de mest namnkunniga och definitivt en av de mest produktiva är sydkoreanen Hong Sang-soo, som snittar en film per år, filmer som ofta äger rum under ett dygn, enkla berättelser som upprepas med små variationer, om relationer, berömmelse och utbytbarhet, oftast på landet och med stora volymer sake.
I årets Hong-film, Introduction, återfinns ett ungt kärlekspar vars trohet till varandra hindrar honom från att praktisera sitt kall som skådespelare, i och med att det också innebär kyssar och omfamningar av andra. Kärleken har sämre chans att vara sann om vi låtsas den i andra sammanhang, verkar det unga paret tänka, som mot bakgrund av en trolös tid och en föräldrageneration som sannolikt levt lösare.
I ett par andra Berlinfilmer är situationen mer den motsatta: barn och unga som tar fiktionen som hjälp för att fly en vardag de har svårt att uthärda och vill söka tröst mot. I det nästan nattsvarta ungerska ensembledramat Forest – I see you everywhere, av Bence Fliegauf, utmärkts av en son och hans ensamstående mamma, hon som förebrår honom hans intresse för rollspel och shapeshifters, ett intresse som tar sig nya höjder och förbättrad fantasi. ”Det var ett stort misstag att tillåta Harry Potter”, säger hon och går på, medan han, långt mer inkännande, ifrågasätter hennes tomma statusliv och bibeltro. ”Gud, änglar, profeter och demoner är bara gestalter i en berättelse.”
Här har den unga helt genomskådat den vuxna. Med hjälp av storytelling flyr sonen till andra världar som ger förströelse i sig, men i lika höga grad som ett skydd mot den vuxenvärld han inte vill vara en del av.
Minst lika fantasifull ter sig huvudpersonen i Petite Maman, Céline Sciammas första film efter Porträtt av en ung kvinna i brand. Åttaåriga Nelly sörjer sin nyss döda mormor, och tillsammans med föräldrarna ska hon hjälpa till att städa upp i mormoderns hus på landet. Stämningen är minst sagt laddad, varje liten detalj får betydelse, inte minst i ögonen på den unga huvudpersonen. När modern åker iväg lämnas Nelly kvar med sin pappa. Kort därpå gör hon sällskap med en ung jämnårig flicka i trakten, en flicka som är nästan identisk med Nelly själv. Även flera personnamn går igen, liksom andra omständigheter.
Efter det storslagna kostymdramat senast rör sig Sciamma lågmält tillbaka till ungdomens trakter i nivå med förstafilmerna Water lilies och Tomboy, fast här med en stark dos Hayao Miyazaki och särskilt Min granne Totoro: den sköra linjen mellan oförställd barndom och ökad självförståelse, mellan liv och död, förhållandet till gamla och nya bekantskaper. Också här gör de unga skådespelarna starka porträtt, försigkomna i sitt sätt att imitera vuxenvärlden men också med en fantasi som tillåter dem att fly densamma.
Till slut vet man inte vad som är på riktigt. Förutom som alltid hos Sciamma: regissörens höga självförtroende, tilliten till berättelsen, även när den äger rum i mindre skala.
