Världens första listetta som hyllar kriget
Israeliska duon Ness & Stilla rappar om det heliga våldet
Den 14 november – en månad och en vecka efter Hamas massaker i Israel – kom då världens första oförblommerat krigsvurmande listetta till raplåt. ”Harbu Darbu” med israeliska rapduon Ness och Stilla.
Som ung hämtade jag en del av min syn på krig i hur det skildrades i hiphopkulturen. Hiphop föddes i askan av ett Bronx härjat av gängkrig och vid tiden för USA:s förnedrande uttåg ur Vietnam. ”Don’t ever go in the army Tre. Black man ain’t got no place in the army”, som Laurence Fishburns Furious Styles säger till sin son i John Singletons hiphopfilm ”Boyz n the hood”.
Det går inflation i att använda så kallad gangstarap som politisk rekvisita och förklaringsmodell för gängkriminalitet. Men krigsmetaforer, gatureportage och allt annat än metaforiska uppmaningar till våld mot motståndare har samsats om utrymmet inom genren sedan slutet av åttiotalet.
Sedan åtminstone samma tid har vartenda krig som USA utkämpat varit måltavla för kritik i raplåtar, om än mer av karaktären ”det är inte vårt krig” än principiellt pacifistisk. Bushwick Bill rappade ”Mutherfuck a war, that’s how I feel / Sendin’ a n’gga to a desert to get killed” på Geto Boys ”Fuck a war” från 1991. På ”Mosh” från 2004 slaktar Eminem George Bush den yngres krig i Irak.
Om jag blickar bakåt framträder krigsmotstånd inom hiphop aldrig så starkt som i musikvideon till Gang Starrs ”Who’s gonna take the weight” som släpptes medan Kuwaitkriget rasade. Den inleds med orden ”I was raised as a muslim, praying to the east”, och sedan ser vi både Guru och DJ Premier klädda i ökenkamouflage, som för att signalera stridsberedskap i tidens anda. Samtidigt skapar videon ett kollage där mordförsök på Martin Luther King på marsch i Alabama vävs ihop med Malcolm X som talar, bilder av förment smarta bomber som släpps över Irak, statyn ”Non-Violence” – den ihopknutna revolver Carl Fredrik Reuterswärd skulpterade efter mordet på John Lennon för 43 år sedan och som står rest utanför FN-skrapan på Manhattan. Muslimska hijabis och patrullerande amerikanska soldater och pansarfordon, Tomahawkmissiler, Saddam Hussein och Colin Powell flimrar förbi.
Rap har aldrig någonsin tidigare haft någon motsvarighet till Barry Sadlers flåspatriotiska ”Ballad of the green berets”. Plötsligt kommer ”Harbu Darbu” och överkompenserar.
Inte bara är den en hyllning till alla israeliska vapengrenar, utan det anknyts exakt till Netanyahus retorik om att ”ni måste minnas vad Amalek gjort mot er”. ”Harbu Darbu” är motsatsen till hur krig skildrades i rap förr, och den skiljer sig också från den musik som tidigare spelats i israelisk radio i krigstider. Israel är förstås inte USA och Hamas attack skedde inne i Israel, det är inte i Långtbortistan Israels militär anfaller.
Men utöver att ge reservationslöst stöd till Israels militär, i namn av att de utrotar Hamas, samtidigt som rekordmånga barn och journalister dödats på marken i Gaza så kommer så klart ”Harbu Darbu” ses olika i olika delar av världen.
Den har redan väckt ramaskri i stora delar av arabvärlden.
Bilden av Israel utomlands har i inte försumbar grad berott på hur kultur, inte minst popkultur, framstått. En bild av ett tolerant, mångkulturellt samhälle har stärkts av alltifrån turism till film, tv-serier, akademiska utbyten till Dana Internationals seger i Eurovision Song Contest 1998.
Symboliskt bidrog få bilder så mycket till att undergräva legitimiteten för USA:s krig i Irak som bilderna från Abu Ghraib som CBS News publicerade i april 2004. Beskrivningen av Israels militära frammarsch på Gazaremsan handlar om som uttryck för ”Israels rätt att försvara sig” håller på att få sig en lika stor törn av de bilder som kommer från Gaza. Och av de bilder av entusiasm inför krigsbrott som kablas ut även inifrån Israel.
Till och med från populärkulturen, inte bara den extrema högern.
