Hiphop – 50-åringen som blivit störst av alla
Musiken och kulturen växte i skymundan och bars in av många kvinnor
Den 11 augusti 1973 ordnade 15-åriga Cindy Campbell en fest, ”Back to school jam”, på 1520 Sedgwick Avenue i Södra Bronx, som ett sätt att få ihop pengar för att styra upp sin garderob inför den nya terminen i plugget. Hon bad sin 18-årige storebror Clive att spela skivor på festen.
I vanlig jamaicansk ordning spelade han – senare kallad Kool DJ Herc – på två skivspelare, precis som de selectors han växte upp med att höra på soundsystems i Kingston. Familjen Campbell hade flyttat från Jamaica till Bronx sex år tidigare, men i den nya miljön var det annan musik som gällde. Herc mixade funk, soul och rock snarare än reggae och dessutom spelade han låtarnas breaks – de rytmiska crescendon som kids i området älskade att dansa till – om och om igen.
Det här är hiphopkulturens mytomspunna genesis, men som med all historia som traderas finns det somligt som betonas och somligt som tappas på vägen. Vad hade den tidiga hiphopens förgrundsgestalters ålder för betydelse? All betydelse i världen skulle jag säga. Kulturen som idag firar 50 år föddes i Bronx. En krigszon till område i världens rikaste kapitalistiska land, som var fullständigt övergivet av övriga samhället. Nixons rådgivare Daniel Patrick Moynihan talade, i huvudsak bakom lyckta dörrar, om ”benign neglect”.
Att kulturen växte fram i skymundan gjorde att den fick en livskraft få kunde förstå när den väl uppmärksammades bortom Bronx. Mellan Cindy Campbells fest och ”Rapper’s Delight” – Sugarhill Gangs hit som ofta framhålls som den första hiphoplåten – gick det till exempel sex år eftersom få trodde att den gick att sälja. 50 år senare kanske man kan säga att det tvärtom är för lätt att sälja hiphop, och sälja med hjälp av hiphop.
Kanske har hiphopen vunnit en pyrrhusseger, där de kommersiella delarna står i vägen för de delarna av kulturen som inte säljer
Det tog alltså mer än ett halvt årtionde för hiphopkulturen att bli kommersiellt tillgänglig. Och även då var det en kvinna som stod i förgrunden, Sugar Hill Records Sylvia Robinson. Om Robinson var den som först såg en kommersiell potential i rap var det fotojournalisten Martha Cooper som först såg graffitins värde och dokumenterade den i New York Post i slutet av 1970-talet. Graffitin har varit hiphopkulturens svarta får i tid och otid, så till den milda grad att den inte alltid är välkommen. Men när hiphop kom till Sverige var den i högsta grad en hörnpelare.
1984 nådde Martha Coopers bok ”Subway Art” butikerna samtidigt som Henry Chalfants dokumentär ”Style Wars” gick på SVT, under det besynnerliga namnet ”Konst på stickspår”. Chalfants film gav hiphop en popularitet i Sverige som förvandlade Coopers bok till bibel.
Hiphopen letade sig rätt in i mitt pojkrum. Och mycket av de upphöjda elementen – dansen, målandet, DJ-ing och rappen – appellerade väldigt mycket till unga killar som sätt att tävla på konstruktiva sätt. Breaking tycktes upphäva tyngdlagen, graffiti omdefinierade alfabetet, hiphopens musikaliska kollage redigerade om musik i realtid och rappen visade vad som kunde utföras vokalt i musik.
Att det var kvinnor som spelade en sådan central roll i att organisera, uppmärksamma och popularisera hiphop flög mig helt förbi som ung. Även i Sverige: från Cia Berg som presenterade Herbie Hancocks monumentalt inflytelserika video ”Rockit” och därigenom introducerade scratching för tusentals unga DJ:s till Kristina Adolfsson som skrev om hiphop när inte ens Soul Corner beskrev hiphop med värme, till Suzanne Osten som tog upp breaking i ungdomsteater när övriga från proggens gamla garde – med undantag för Per Tjärnberg och Leif Nylén – missförstod hiphop precis som de missförstått disco.
Vi som tog plats i hiphopkulturen tog plats där vi kunde, i delar av städer som var bortglömda, på tunnelbanor, fasader, nattbussar och vid de knutpunkter där unga oavsett bakgrund kunde sammanstråla; Plattan, Frysen, Kungsan och andra ställen där gatumeritokrati gällde. I Stockholm var de som bar upp hiphopkulturen tio till 20 i mitten av 1980-talet, precis som i Bronx ett årtionde innan. Den kultur som växte upp i Sverige inspirerad av den 50-åring från USA vi nu firar klarar sig bra, även om man önskar att den slutade bemötas paternalistiskt av yrvakna journalister som försökt smälta in bland kidsen med bakochframvänd keps.
För mer än tio år sedan var Jay-Z och Beyonce huvudakter på Sveriges då största musikfestival, Peace & Love. Det kom att visa sig att vi hiphopare, som fick springa gatlopp mellan hårdrockarna och syntarna under deras krig på 1980-talet, hade fastnat för den mest livskraftiga musiken. Hiphop är den största musikaliska genren i världen rent kommersiellt – i en tid då subkulturer och deras skyttegravar håller på att raseras av sätten vi konsumerar musik.
Kanske har hiphopen vunnit en pyrrhusseger, där de kommersiella delarna står i vägen för de delarna av kulturen som inte säljer. Kanske så att stjärnorna står i vägen för andra himlakroppar.
När vi i Sverige firar det som skedde på 1520 Sedgwick Avenue kan vi minnas vilka som trott på hiphop i USA och Sverige och varför och vilka som agerat i bakgrunden, så må kulturen leva ut i hundrade år.
Grattis på födelsedagen hiphop, you rock!
