Det kan vara dags att utropa läsarens död
Avslöjandet i Kvartal säger ingenting om litteraturen
Gud är död, proklamerade Nietzsche. Författaren måste dö för att ett verk ska ha en stor betydelse för läsaren, hävdade Roland Barthes. Nu har det gått ett antal decennier sedan Barthes la fram sin teori och vi kan med all säkerhet se att Barthes förhoppningar om skaparens död inte slagit in. Författarna dog inte. Inte ens ett skrapsår har de fått. I stället har läsarnas nyfikenhet på vem som ligger bakom ett verk blivit större än färdigskivat bröd.
Författarna är överallt. Man ser dem bland annat på bokmässor och tv-program som Babel där de riktigt får glänsa med sina personifierade författarauror. Hängivna läsare fyller mässlokaler i hopp om att åtminstone få följa författare med blicken. Någon gång lär sprickorna i författarnas aura dyka upp i vilka de trogna läsarna kan få chansen att hoppa fram och skrika ”ha, jag visste det,” till närmaste mässkamrat. Det är nog därför som bokmässor är mer välbesökta än landets bibliotek, för det är där möjligheten till att åtminstone få genomtränga en författares aura finns.
I Lapo Lappins artikel på Kvartal, ”AI visar: De här romanerna av Läckberg är spökskrivna”, visar han att han inte behöver trängas i mässor bland hängivna läsare och livs levande författare för att genomtränga auran. Hemifrån, eller på sin arbetsplats kunde Lappin med hjälp av ett statistiskt dataverktyg, Stylo, genomborra bland annat Camilla Läckbergs verk ”Kvinnor utan nåd”.
Visst är det intressant, kanske även njutbart att eventuellt få åtminstone bevismaterial till ryktet att Läckberg använder sig av spökskrivare. Innerst inne vill jag nog också hoppa fram och skrika ”jag visste det!” medan jag läser Lapo Lappins text. Där skriver han bland annat att ”Kvinnor utan nåd” enligt hans statistiska analys ser ut att vara skriven av Pascal Engman. Själv dementerar Engman (som var Läckbergs bokredaktör), Lappins påstående.
Självklart är det även spännande att se resultatet av hur stela verktyg kan användas till att reda ut språkliga komplexiteter i diverse verk. Men vad visar egentligen Lappins analys om inte ett enda stort ”ha, jag visste det”? Någonstans förstår jag att jag genom ett sådant uttalande på något sätt sätter punkt för min nyfikenhet på ett verk. Det blir som om jag tillsammans med de hängivna läsarna plötsligt dör och återuppstår som AI-genererade varelser där siffror och fakta är det enda som är av värde.
