Islamofobi – men bara om Billström säger det
Regeringen behöver bilden av muslimer som ett säkerhetshot för att genomdriva demokratiska inskränkningar
Den som besöker den muslimska begravningsplatsen i Malmö kan slå fast vissa saker med säkerhet. En sådan sak är att vissa gravar reparerats eller bytts ut, efter att de vandaliserades förra året. En annan är att kyrkogården börjar bli full och att det därför snart måste tillkomma nya platser för de döda.
Något annat blir också tydligt när man vandrar mellan stenarna, som riskerar att bli anekdotiskt när man återberättar det. Den som läser årtalen på gravarna inser snabbt att många här dött unga. Även de äldsta tycks sakna några levnadsår, de har gått bort när de just fyllt sextio eller sjuttio. Jag vet ingenting om hur de levde sina liv men jag vet en sak: många som ligger begravna här har förvägrats saker under tiden de fortfarande levde.
Jag vet det, eftersom jag till skillnad från regeringen kan säga detta med all säkerhet: Sverige är ett islamofobiskt land.
När utrikesminister Tobias Billström nyligen bjöd in representanter från 57 muslimska länder ville han betona det motsatta. ”Under många år har Sverige välkomnat en stor grupp muslimer från många olika länder, en grupp som berikar vårt land”, skrev han i inbjudan. Moderaterna trodde aldrig att de skulle befinna sig i ett läge där deras politiska mål var beroende av muslimers välvilja.
Först nu, när Nato-medlemskapet hamnat i gungning, talas det för första gången om islamofobi, men bara enligt följande premiss: den som talar om Sverige som ett islamofobiskt land ägnar sig åt desinformation.
Jag åker till Malmö Islamic center och tittar på en bleknad nyhetsartikel från 70-talet. Malmös dåvarande ordförande i kommunfullmäktige, Arne Lundberg, tar det första spadtaget till en av landets första moskébyggnader. 1983 höll Malmö Islamic center sin första fredagsbön här.
Det var en glädjens dag. Muslimerna, som funnits här sedan länge, ingick nu äntligen i stadsbilden.
Året därpå klottrade någon på väggen: leve svenskar döda judar.
Några år senare kastade någon in ett grishuvud i moskén.
Roland Vishkurti har arbetat som imam här i tretton år. Han bjuder på dadlar och kaffe med grädde och berättar om allt den här platsen har bevittnat.
– Redan på den tiden fanns hatet, men nu har det blivit mer öppet, säger han.
”Sveriges regering förstår till fullo att de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige kan vara kränkande för muslimer. Vi fördömer starkt dessa handlingar, som inte på något sätt återspeglar den svenska regeringens åsikter”, sa Tobias Billström tidigare i somras, som om det relevanta var regeringens åsikter snarare än den politik de varit med och genomfört.
Låt mig därför påminna om detta: utan islamofobin hade Tobias Billström varken varit utrikesminister eller suttit i den regering som vill få oss att associera migration till brottslighet, och brottslighet till övervakning och kontroll. I Tidöavtalet går att läsa om hur medborgarna ska kunna rasprofileras, avlyssnas och bestraffas.
Dessa noga uppradade demokratiska inskränkningar hade varit omöjliga om de inte föregåtts av berättelsen om muslimer som ett säkerhetshot. Ändå förväntas vi nu tro på att islamofobin är frånskild staten, snarare än påskyndad av dess främsta representanter.
Den amerikanska professorn i medier och journalistik, Deepa Kumar, redogör i sin tongivande bok ”Islamophobia and the politics of empire” för det ideologiska skifte vi bevittnat under 2000-talet, där muslimer fixerats som en sammansatt kategori.
I dialog med andra forskare beskriver hon hur västvärlden efter kalla krigets slut bytte ut den ”röda faran”, kommunismen, mot den gröna, förstått som islams färg. Utvecklingen under det tjugoförsta århundradet är väldokumenterad: hur det amerikanska kriget mot terrorn bidragit till ökad övervakning och repression mot muslimer i hela västvärlden.
Två månader efter att USA invaderade Irak satte någon eld på moskén i Malmö.
Det finns människor i det här landet som inte tycker att människor ska få vila ens i graven. Det finns politiker som är beredda att hålla med.
Hela verksamheten brann ner.
Ett par år senare, efter att lokalen byggts upp på nytt, kastade någon in en molotovcocktail som satte eld på mattan i bönerummet.
Roland Vishkurti leder mig in i salen, där fönstren är gjorda av spegelglas, så att ingen ska kunna se när folk befinner sig i lokalen.
– Det är förebyggande, förklarar han.
– Så att inte en till Peter Mangs kan skjuta in.
2009 sköt den rasistiske seriemördaren in i lokalen, där en grupp människor hade samlats. Kulan fastnade i en klocka i fönstret, och stoppades innan den hann träffa en imam som var på besök i moskén. Imamen skulle börjat arbeta här, men gjorde aldrig det. Roland Vishkurti visar mig det hat som arkiverats för att kunna uppvisa att det verkligen finns. Tidningsklipp från bränderna, hatbrev där avsändaren skriver att alla muslimer ska förintas.
– Man tar rädslan med sig överallt. Man sover och vaknar med den och undrar när det ska hända igen, säger Roland Vishkurti.
Vi går ut från moskén och han berättar om begravningsplatsen som snart är full. Nya platser för kommande gravar har föreslagits, men i kranskommunerna har invånarna protesterat mot att muslimer ska begravas där. Det finns människor i det här landet som inte tycker att människor ska få vila ens i graven. Det finns politiker som är beredda att hålla med.
Deepa Kumar ringar in hur konservativa krafter och mer liberala strömningar har påskyndat islamofobin från varsitt håll. Om de konservativa varit mer explicita i att utmåla muslimen som en väsensskild annan, har liberaler snarare cementerat bilden av väst som demokratiskt föredöme. Den ena utför invasionerna i länder där majoriteten av befolkningen är muslimer, medan den andra pratar om demokratisering och jämlikhet.
Men islamofobins tydligaste tecken är kanske ändå detta: att den som påtalar den snart blir anklagad för desinformation.
”Det här var ett bra tillfälle att förklara och förtydliga”, säger utrikesminister Tobias Billström, efter att ha träffat representanter från den islamiska samarbetsorganisationen OIC.
Billström vill förtydliga följande: den som åker runt under muslimska högtider och bränner koraner ägnar sig bara åt demokrati. När hatet kommer direkt från justitieutskottets Richard Jomshof, som påstår att islam är en avskyvärd religion, så ska också han förstås som en enskild individ som inte har nämnvärd betydelse för politiken.
Jag vet inte vad Billström mer pratade om på mötet, men ifall vissa saker förbisågs kan jag påminna om detta: den regering som styr det här landet har formats genom upprepad antimuslimsk rasism. Islamofobin gör sig påmind genom de ökade hatbrotten, genom hur människor med arabiskklingande namn diskrimineras i bostadsköer och på arbetsmarknaden.
Men islamofobins tydligaste tecken är kanske ändå detta: att den som påtalar den snart blir anklagad för desinformation. ”Jag funderar på vad som händer när vi fråntas orden. När vi fråntas rätten att beskriva upplevelser, är inte det den yttersta maktdemonstrationen?”, frågar Bilan Osman i en artikel i tidningen Etc.
En del av förnedringen är att aldrig få namnge den som förnedring. Just därför måste den benämnas.
