När bara längtan till avgrunden finns kvar
Pilar Quintana skildrar ett familjeliv utan drömmar bortom det bekväma
Det verkar inte bättre än att hon vill dö, mamman i colombianska Pilar Quintanas senaste roman. Mamman är fjär och avvisande, där hon ligger på sin säng och med snygga naglar bläddrar i skvallertidningar, dag efter dag. Det är det vackra folkets sätt att dö som engagerar henne. Det är i alla fall vad hon pratar om med sin dotter. Natalie Wood, Karen Carpenter, Grace av Monaco; kvinnor som dött brutala men glamorösa, spektakulära, legendariska dödar.
Kändistragedierna är lika mycket eskapism som mytologiska sagor att pröva det egna, instängda livet mot. Ett dramatiskt stoff som kryper närmare och blir verkligare, när mammans fascination börjar rikta sig mot ett par kvinnor i familjens närhet som fallit från balkongen respektive försvunnit:
”– Poff, hon gick upp i rök.
Hennes röst var gladare än den varit på mycket länge, den krockade med det hon berättade.”
Trycket ökar inuti den förpassade dottern, som är romanens berättare. Hon når bara sin mamma när hon engagerar sig i historierna som samtidigt skrämmer skiten ur henne.
Det finns en pappa också. Snäll, arbetsnarkoman, åldrad. Ett ekonomiskt tryggt parti, men erotiskt ett nedköp för den unga, vackra hustrun, som inte kan låta bli att tjusas av leende, yngre män med tjurfäktarmidja och byxor som smiter åt över stjärten.
"Avgrunderna" är ett mullrande familjedrama. Om instängda kvinnor, vänliga men traumatiserade män och barn som behöver. Den har mycket gemensamt med kortromanen ”Tiken”, Quintanas internationella genombrott, som hyllades också i Sverige då den gavs ut för ett par år sedan, även den i Annakarin Thorburns säkra översättning.
Liksom föregångaren är ”Avgrunderna” en intim rysare om längtan efter kärlek. En desperat längtan, som kommer med domesticering och skuldfärgade maktdemonstrationer. Särskilt starkt är det korta, glasklara parti som beskriver hur flickan, efter en inre skräckfärd kantad av rädslan att förlora sina föräldrar, bryter sig in i deras samveten och tillskansar sig makt. Makt att bli sedd och makt att bli brydd om.
Men en skillnad mellan böckerna finns i hur Quintana i ”Avgrunderna” flyttat in i den bemedlade samhällsklass som i ”Tiken” låg som ett befallande, ägande maktcentra, i utkanten av berättelsen. Därigenom har en grundkonflikt kastats om: I ”Tiken” gick tillvaron ut på att överleva och försöka tämja något vilt. I ”Avgrunderna” ska ett välstånd bestå genom att hålla ihop en borgerlig kärnfamilj.
En del av Quintanas storhet – för detta är verkligen stor, mångskiktad litteratur i kortfattat format – ligger i hur enkla romanerna är. Prosan är rättfram. Hennes berättelser är koncentrerade kring tydliga kurvor och eskalerande spänningar, omöjliga att inte hypnotiseras av. Den lilla familjen är en egen dysfunktionell organism vars enda pålitliga funktion är att den lyckas avvärja frestelser och hot utifrån. Till priset av att drömmar om något större, mer passionerat, bortom det borgerliga, bekväma, blanka – utraderas. Må det röra sig om en läckerbit till älskare. Må det röra sig om vänsterradikala Robin Hood-idéer (”– För att ge till de fattiga? – För att alla ska bli fattiga”).
När det inte går att föreställa sig livet som något som helst annat – då återstår längtan efter avgrunderna.
