Den nöjde mördaren
Malin Krutmeijer läser ett smärtsamt reportage om serieskytten Peter Mangs offer och virriga tankevärld
Som svar på sitt första brev till Peter Mangs fick Joakim Palmkvist en raplåt. Från häktet i Malmö kom en sång om hur nöjd Mangs var med att sitta där.
Nu sitter han på säkerhetsanstalt, dömd till livstids fängelse, och han är fortfarande lika nöjd. Äntligen har han sluppit det Svenssonland som kuvat och stött bort honom i hela hans liv.
Titeln på Joakim Palmkvists bok om Mangs och hans brott, Äventyr i Svenssonland, är hämtad från texter som seriemördaren själv har skrivit. Det är så han beskriver dels sin uppväxt, dels de år på 2000-talet när han cyklade runt i Malmö och sköt på intet ont anande människor. Han är dömd för två mord och åtta mordförsök, men det är troligt att han har fler på sitt samvete.
Joakim Palmkvist har i egenskap av initierad kriminalreporter på Sydsvenskan följt skjutningarna från första början. Hans gedigna reportagebok bygger på polisens utredningsmaterial, Mangs anteckningar och brev och inte minst intervjuer som Palmkvist har gjort med honom, och med människor som på olika sätt berörts av brotten. Jag sträckläser boken i stora sjok.
Alla Mangs offer, undantaget tjugoåriga Trez Persson som han sköt ihjäl när hon satt och pratade med en vän i en bil, är mörkhåriga och har en bakgrund i ett annat land än Sverige. Ändå tog det lång tid innan polisen kopplade samman skjutningarna och insåg att de hade att göra med en och samma, rasistiskt motiverade gärningsman.
Att det tog så lång tid innan Mangs greps förklarar Palmkvist för det första med att hans motiv var obegripliga. Det fanns ingen koppling mellan offren, och inga skäl till att just de mördades eller besköts. För det andra exploderade gängvåldet i Malmö. De skjutningarna kamouflerade Mangs dåd, och förvirrade såväl polis som kriminalreportrar.
Det finns nästan en urskuldande ton när Palmkvist beskriver hur han själv tänkte. Mindre kritisk är han mot polisen. Enskilda poliser förses med något av en hjältegloria, och den lyser över hela kåren under bokens dramatiska slutcrescendo när piketstyrkan – ”järnnäven” – äntligen står redo utanför Mangs dörr.
Då, 2010, har Mangs fruktansvärt nog kunnat härja fritt i åtminstone sju år. Under tiden gav han sina brott en allt mer ideologisk ram.
Palmkvist har haft lite lätt att ropa ”terrorism” – till exempel om handgranaterna som detonerar runt om i Malmö. När han nu skriver att Mangs ”i praktisk mening” är en terrorist har han mer rätt.
Att Mangs har njutit av att gäcka rättssystemet och skrämma och plåga allmänheten råder det ingen tvekan om, men den politiska idévärld som Palmkvist vaskar fram är osammanhängande.
Mangs hör aldrig till någon politisk grupp, men det går att se ett mönster där han långsamt självradikaliserar. Palmkvist lägger möjliga orsaker intill varandra: systerns död i en överdos – Mangs bar hennes id-bricka på sig när han var ute och sköt –, upplevda kränkningar och en egen oförmåga att skapa långsiktiga relationer och livsbetingelser.
Det sista är möjligen viktigast, för det framstår faktiskt som att han, tvärtemot vad han själv påstår, från tonåren och framåt ofta befann sig i en ganska vänlig omgivning. Ändå känner han sig utstött. Själv anger han en händelse när några män – ”invandrare” – kaxar sig och skrämmer honom i ett garage som utlösande faktor.
Hursomhelst händer det något kring millennieskiftet. Mangs har landat hemma i Malmö efter en tid hos pappan i USA och börjar bete sig bisarrt. Han repar dyra bilar och skjuter med luftpistol mot ”nysvenskarnas” fordon. Han börjar med det han kallar sin ”adrenalinträning”, bland annat klipper han bort leverfläckar på sig själv.
I anteckningar kopplar han ihop något han benämner som sitt ”omnitänk”, där han står över ”grupptryck och social påverkan”, med virriga rasbiologiska idéer. Han går med i en skytteklubb och får vapenlicens.
2002 läser han Gellert Tamas bok Lasermannen och söker läkarhjälp för att han fantiserar om att döda. 2003 mördar han 65-årige Kooros Effatian som av allt att döma bara råkar vara den första som öppnar dörren till trapphuset där Mangs står och lurpassar.
De första åren verkar han berusad av en maktkänsla, och motiverar sina dåd med att ”invandrare” skulle vara kriminella. Tidsandan där migration ständigt pekas ut som problem har antagligen inverkat på hur han kanaliserar sin känsla av kränkt isolering.
Vid senare delen av 00-talet finner Palmkvist ett mer elaborerat idégods hos Mangs. Det är ett mischmasch av högerextrema tankegångar, där judar, storkapitalister, muslimer och ”kriminella invandrare” tillsammans utgör fienden. Han börjar delta i diskussioner på konspirationssajter som vaken.se och rasistiska hatsajter.
Mangs samhällssyn har grunddrag som finns i flera politiska ideologier från vänster till höger, exempelvis Fredrik Reinfeldts gamla idé om ”det sovande folket”. I Svenssonland är alla indoktrinerade av makten till att foga sig i den onda samhällsordningen. Det är den Mangs anser att han slipper vara del av i fängelset.
Palmkvist gör inga sådana jämförelser, men ett terroristiskt spår finns i tanken att bryta ”domesticeringen”, som Mangs kallar vårt sömngångaraktiga tillstånd, med radikala våldshandlingar. Den tanken har han gemensamt med allt ifrån 70-talets Röda Arméfraktionen till högerextrema grupper. Han, som själv står fri, vill skaka om.
Dock verkar han inte direkt ha någon ambition att väcka de indoktrinerade massorna. Och precis som ”lasermannen” John Ausonius tänjer han rejält på begreppet ”politiska mål”. Trots att han har skaffat personuppgifter till politiker, antirasister och kriminella, så skjuter han slumpmässigt på mörkhåriga och mörkhyade på busshållplatser, gator och genom fönstren i deras hem. Själv påstår Mangs att han skjuter på dem han enklast kan nå – ”svartskallar”.
Hans mer utvecklade idéer ter sig som ett rättfärdigande i efterhand, skriver Palmkvist. Mangs uttrycker dem ju först efter att han redan mördat och skadat människor under flera år.
Nu har jag skrivit mycket på temat ”i huvudet på en rasistisk seriemördare”, men Joakim Palmkvist gör sitt bästa för att balansera den fascination som otvetydigt finns i det. I hans bok får offren för Mangs kulor stor plats, som de människor och individer de var och är. Också brott som Mangs inte kunnat dömas för, men antagligen är skyldig till, finns med. Som skotten mot en sextonåring som cyklar hem från fotbollsträningen.
Det är nästan outhärdligt smärtsam läsning. Mangs hinner skada och traumatisera många människor och hålla malmöiterna, av vilka så många har migrationsbakgrund, i skräck. Han gav sig på våra vänner, skolkamrater, bröder, pappor och systrar.
Naturligtvis finns det spekulativa drag i en sådan här bok. Det är oundvikligt. Och varför ska vi försöka förstå en mördare?
För att vara bättre förberedda. Och för att vi aldrig får glömma.
