Sveket från Juholt och Suhonen
Det var på en kräftskiva hemma hos Daniel Suhonen som idén föddes att han och Håkan Juholt skulle mötas i Aftonbladets monter på bokmässan. Det skulle bli det första samtalet sen Suhonens bok kom ut. ”Jag vill ge det här till dig, inte till Expressen”, sa han.
Du får göra vad du vill, svarade jag, men det vore fantastiskt om ni kan komma till vår monter.
Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan intresserar mig på ett särskilt sätt, eftersom jag doktorerat på hur socialdemokraterna skriver om partiets historia. Med den bakgrunden skulle jag kunna lyfta frågor som hittills inte ställts. Så jo, visst ville jag!
Sen hörde jag ingenting. När vårt monterschema efter mycket arbete är klappat och klart hör Suhonen av sig, att Juholt är på. Jag svarar att vårt program är knök men att jag kanske kan fråga Bonniers om att tidigarelägga Karin Bojs. Suhonen svarar: ”Flytta Bojs”.
Jag vill verkligen ha det där samtalet och lyckas rådda om tack vare ett tålmodigt förlag och ytterligare en författare som jag avbokar helt. Juholt och Suhonen ska få en hel timme, och vi är överens om att de inte ska ”intervjua” varandra – det är jag som ställer frågorna.
Suhonen är nöjd. Han ligger på i flera sms att Aftonbladet borde skicka ner ett tv-team, eftersom det är en historisk händelse: ”Snacket måste bandas”.
Efter två veckor hör han av sig om att Expressen är irriterade över att denna begivenhet ska ske i ljuset av Aftonbladets strålkastare, men att Juholt lovat oss det. Jag svarade aldrig på den ”informationen”, eftersom vi aldrig krävt att de ska uppträda exklusivt bara för oss.
Dan innan mässan hör Suhonen av sig om entrébiljetter till Juholt och kulbon Åsa. Jag lägger två biljetter för i hotellfoajén på Gothia för avhämtning.
På fredagen ser jag Juholt på mässan, men tänker inte mer på det. På lördagen messar Suhonen att Juholt vill ha ytterligare två biljetter, utöver dem han redan fått: ”Jag tänker att enklaste är väl att ge honom ett dagspass till. Tycker han kan köpa själv men vill han inte det kan det lösas eller inte.” Han avslutar: ”Jag lämnar över det till er att lösa.”
Jag svarade att vi inte har några fler biljetter: ”Han får betala sig in och det hälsar du honom.” Jag hade redan tillräckligt med logistik att ta hand om.
Tiden för Suhonen och Juholt är annonserad till söndag 12.30. Klockan 10.25 samma dag skickar Suhonen ett sms: ”Åsa, det kan inte bli något samtal idag.”
Jag ringer upp direkt, samtalet klickas bort. Jag messar, inget svar. Jag ringer och messar gång på gång på gång, inget svar.
Under tiden får jag via en kollega veta att Suhonen redan på lördagen twittrat att ”Imorn snackar Juholt och jag offentligt första gången i Expressen Kultur 14.20 och Leopard förlag 15.”
Samtidigt som fulspelet går upp för oss i dess hela vidd – utan att vi får veta varför de uteblir hos just oss – står vi med en monter som strax ska gapa tom. Det kändes som om vi tappat tänderna.
Jag rusar över till Natur och Kultur och får löfte om Lena Andersson som ersättare. Med andan i halsen springer jag vidare till Ordfront, som i hast fixar Gabriel Byström för ett samtal om Ungern.
Jag twittrade om programändringen, och tillade ledsen och utmattad: ”Jag är så jävla trött på sossar.” Det är en känsla jag har med modersmjölken, men just den här stunden var det två särskilda partigängare jag syftade på. Suhonen svarar på Twitter (samtidigt som han vägrar svara i telefon): ”Jag är så jävla trött på ohyfsade leninister.”
Efter flera påtryckningar fick jag i går förmiddag äntligen ett svar på varför de försatte oss i den här situationen. Suhonen skriver att jag ”genom hela processen varit sur och grinig”, att de känt att jag nog tyckt att det var en dålig idé från början.
Och så var det det där med biljetterna (för 180 kronor styck). Juholt hade visserligen fått två, men när vi inte ville ge honom en uppsättning till kände de båda ”att det var en attityd som gjorde att det inte gick att hålla möte”.
Efter denna avslöjande demonstration av fåfänga och snålhet i ful kombination – där Aftonbladet är den som skuldbeläggs – skickar Suhonen ett sms till: ”Juholt var hela tiden motvillig till detta samtal.”
Det var alltså där mustaschen klämde; Juholt ville inte. Kanske hade inte heller Suhonen innerst inne nån lust. I höstas gick jag rätt hårt åt hans bok i ett samtal i Aspuddens bokhandel, så när han i ljudet av kräftsörplet sa att han ville göra det här i Aftonbladets monter – ”Och bara hos er, du ska få det här av mig!” – blev jag glatt överraskad.
Det Daniel Suhonen och Håkan Juholt har gjort är sällsynt ohederligt, okamratligt och oprofessionellt. Men det är också ostrategiskt och otaktiskt, sanningen om deras agerande kan ju faktiskt avslöjas.
Jag vill med den här texten be Expressen Kultur om ursäkt för att jag i min desperation misstänkte dem för att ha ställt krav på Suhonen att inte uppträda hos oss. Jag vill tacka Lena Andersson och Gabriel Byström som kollegialt ställde upp, och med den äran.
Men framför allt vill jag berätta nåt om notoriskt opålitliga människor. Om alla dem som förtjänar sitt levebröd på att med grandezza anklaga andra för att sakna moralisk och solidarisk kompass.
Texten är uppdaterad klockan 12:10
