I ”Fallout” slits krigare sönder till jazziga toner
En genial gestaltning av vår samtid när till och med futurismen är gammal
Om drygt 50 år utbryter ett kärnvapenkrig och spillrorna av mänskligheten flyr ner i underjordiska valv. Under 200 år härskar muterade kackerlackor och strålningsskadade rövare över jorden. När valven väl öppnas har en märklig omkastning skett – civilisation råder i grottorna, barbari ovan jord.
Detta är premissen för Graham Wagners och Geneva Robertson-Dworets tv-serie ”Fallout” (Amazon) som baseras på de omåttligt populära postapokalyptiska tv-spelen. Den som har koll på tidslinjen vet att år 2296 – då serien utspelas – är nio år efter att det senaste spelet, ”Fallout 4”, ägde rum. Varje gamer kommer också känna en nostalgi lika kraftig som en nikotinkick: vi får se stimpacks, grillade leguaner, Nuka Cola och Atomic Queens inom loppet av 15 minuter.
Intrigen i serien påminner om spelens berättelser och kretsar kring ett antal karaktärer som drar runt som ensamma cowboys i den gudsförgätna världen. Här finns Lucy (Ella Purnell) som lämnat valv 33 för att hitta sin pappa. Hon talar som en Harvard-doktorand med rövare som knullar höns och står för ”Fallout”-seriens omisskännliga humor. Här finns Maximus (Aaron Morten) som gått med i Brotherhood of steel, med uppdrag att leta ”förkrigstech” (som oftast visar sig vara sönderrostade smörgåsgrillar). Och här finns Cooper (Walton Goggins), en zombieliknande så kallad ghoul, lika brutal som valfri karaktär från Cormac McCarthys ”Vägen”.
Serien är full av stora kanoner som gör ännu större hål i människor
”Fallouts” framgångsrecept är en märklig blandning av nostalgi och eskatologi. Visserligen utspelar sig hela serien i framtiden, även tillbakablickarna. Ändå är det som om vi befinner oss i 1960-talets föreställningsvärld om framtiden med jetpacks, atomugnar och robotar lika bulliga som buickar. Lite känns det som om 60-talsserien ”The Jetsons” visioner förverkligats – varpå vi atombombat den tillbaka till stenåldern. Det är en smått genial gestaltning av samtidsandan. Eftersom år 2024 inte tycks klara av att härbärgera några utopier – eller ens framtidsvisioner – får vi laborera med vrakresterna från tidigare generationers futurism. ”Tillbaka till framtiden” – rent bokstavligt.
I övrigt är ”Fallout” knappast någon djupsinnig serie. Rent genremässigt är den en blandning av western och den science fiction genre som kallas salvage punk. På senare år har vi varit bortskämda med förstklassiga sf-serier: framför allt ”Andor”, men också ”Westworld”, ”Raised by wolves” och ”The book of Boba Fett”. Medan alla dessa präglas av det bästa med genren – upplysningens tanke om en idélitteratur/kultur – så sysslar ”Fallout” mera med … ultravåld. Serien är full av stora kanoner som gör ännu större hål i människor, av lugubra miljöer där järnskodda krigare sliter sönder varandra till jazziga toner. Men den gör det riktigt bra: ”Fallout” är förstklassig underhållning.
Kanske är det här det bästa samtidens populärkultur har att erbjuda. Wagner och Robertson-Dworet har tagit fram ”Fallout” ur pojkrummets arkiv, och försett det knapphändiga tv-spelsmanuset med en mytologi – eller ”lore” som det heter på gamer-språk. Här finns en samhällskritik, framför allt av den amerikanska drömmen. Men det rör sig inte om någon sofistikerad dekonstruktion. Snarare kan Wagners och Robertson-Dworets förhållande till den amerikanska drömmen liknas vid uttråkade barn som hittat en döende fluga i köket – som de förstrött plockar vingarna av.
