Regeringen säger nej till att jaga skatteflyktingar
Petter Larsson: När man äntligen får chansen åker Panamahatten på
”Är du beredd att arbeta för land-för-land rapportering för företag i alla sektorer inklusive skatter för att öka öppenheten och stoppa skatteflykt?”
Den frågan ställde organisationen Diakonia till alla partierna inför valet 2014.
De svarade förstås ja, utom liberalerna som sa kanske, och Sverigedemokraterna som Diakonia hade det goda omdömet att inte fråga.
Men när de nu har chansen tar de panamahattarna på.
När riksdagen den 8 juni beslutar om ett nytt förslag från EU-kommissionen säger både regeringen och alla partier utom Vänsterpartiet nej.
Förslaget går ut på tre saker. Att multinationella storföretag med verksamhet i EU ska redovisa i vilka länder de tjänar pengar, hur mycket man skattar och en del annat. Att denna information också ska läggas ut på nätet, så att medborgare och medier kan ta del av den. Och att EU-kommissionen ska upprätta en svart lista över skatteparadis, som också ska specialredovisas.
Det är uppochnedvända världen: Vänstern hand i hand med EU-kommissionen. Och en socialdemokratisk regering som tydligen inte vill jaga skatteflyktingar.
Nejsägarna argumenterar för att detta är en skattefråga, och eftersom alla skattefrågor ska avgöras av medlemsstaterna i enhällighet, strider förslaget mot subsidiaritetsprincipen.
Staterna vill bestämma själva. Ska det göras en svart lista, är det staterna och inte kommissionen som ska göra den.
Problemet är bara att EU-kommissionen väl får sägas vara en minst lika god uttolkare av regelverket, och där driver man tanken att eftersom storbolagens skatteflykt är gränsöverskridande, så är det ett jobb för EU att jaga dem. Politiken måste komma ikapp det gränslösa kapitalet, som det ju brukade heta bland socialdemokrater på 90-talet.
Nu är EU-kommissionens förslag långt ifrån perfekt, och jag hade haft stor respekt om kritikerna istället lyft fram hur urvattnat det är. Bara de riktiga företagsbjässarna omfattas till exempel, medan 90 procent av näringslivet slipper undan redovisningen.
Men det är tvärtom: Att ge alla medlemsstater vetorätt är ju som att be om urvattning.
När EU-kommissionen förra året bad medlemsländerna nominera skatteparadis till en svart lista, slutade det med en lång rad småstater i långtbortistan. Men inte Luxemburg, Schweiz, Holland eller Irland.
Att svartlista grannar är ju aldrig populärt, än mindre sig själv.
