Stumfilmen låter kropparna tala
Ukrainska The Tribe om döva på internat stor sensation i Cannes
FILM En av den senaste Cannesfestivalens största sensationer visades på Stockholms filmfestival. Ukrainska The Tribe utspelar sig på en internatskola för döva, delvis inom ramen för den östeuropeiska filmrealismens skola. Filmen saknar inte bara dialog utan även undertexter. I samma tagning som Sergej anländer ny till skolan dras han in i skolans brottsliga falang. Mobben ägnar sig åt rån, mutor och trafficking i en till synes laglös värld. Bristen på auktoriteter gör att eleverna kan härja ostört - se där en metafor över samtida Ukraina. Våldet är inte verkningslöst, men förblir stumt, inom den egna arenan.
Regissören Miroslav Slaboshpitskij ger filmisk röst till en gemenskap som sällan är föremål för utförligare porträtt. Utan ord - och aldrig med närbilder eller sentiment - lyckas han överföra en känsla av inneboende vanmakt. Det vi inte förstår gissar vi oss till, medan somligt förblir outgrundligt. Mer uppmärksamhet ägnas i stället gester och kroppsspråk, samtidigt som omgivningen träder fram: väderlek, ett par klackar i golvet, en spya, handväskor som prasslar, tändstickor som tänds. Långa tagningar, ibland statiska, ibland med Steadicam som sömlöst binder ihop rutinmässiga koreografier i bleka korridorer.
Renheten i uttrycket slår an till stumfilmens era. Men The Tribe blir mer som en balett - med kroppen reducerad till vapen och vara. Filmen verkar förstås i kontrast till en i övrigt tal- och textflödande filmvärld. Men den gör det på egna premisser, helt i egen rätt.
