Den stora förnekelsen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-07-13 | Publicerad 2015-07-11

Serbiske författaren Vladimir Arsenijevic om försöken att förminska folkmordet trots alla motbjudande bevis

Tjugo år har gått sedan den där fruktansvärda dagen, den 11 juli 1995, i Bosnien och Herzegovina, när styrkorna från det självutnämnda Republika Srpska, ledda av den ökände general Ratko Mladić gick in i staden Srebrencia.

Det som sedan hände är välkänt i hela världen, även om den verkliga omfattningen, och själva kärnan i denna händelse många gånger ifrågasatts och förminskats.

En sak, är dock helt odiskutabel.

Oavsett huruvida FN:s säkerhetsråd (som alltför ofta håller sig med dubbla, eller till och med mångdubbla måttstockar) någonsin kommer – eller ens borde – anta Srebrenicaresolutionen, så kvarstår faktum att den största massakern i Europa efter andra världskriget begicks just där. Den begicks av de bonsisk-serbiska styrkor som under fem dagars slaktande lyckades döda mer än 8 000 män, alla bosnier, mellan 12 och 77 års ålder.

Det finns inte ett uns av tvivel om att det som ägde rum i staden som var en av sex ”säkra zoner” under Unprofors beskydd var etnisk rensning i dess mest fruktansvärda form. Massmordet som genomfördes av Mladic och hans befälhavare och fegheten hos kontigenten holländska fredsbevarande styrkor, blev ett skolboksexempel på hur kombinationen av extremt brutalitet hos erövrarna tillsammans med ömklig obeslutsamhet hos de som fått uppgiften att rädda liv men inte gjorde något, resulterade i ett blodbad av gigantiska proportioner.

Att begå ett folkmord – det behöver knappast sägas – är ingen uppgift för de räddhågsna. Men värt att notera är att det i Srebrenica begicks med en beundransvärd precision och diskretion, vilket bevisar att förövarna var fullt medvetna om såväl sina handlingars kriminella natur som deras konsekvenser.

Idag befinner sig Mladic i Haag och väntar på att dömas för folkmord, tillsammans med ett antal av sina bödlar. Samma gäller för den civila ledaren för de bosniska serberna – Radovan Karadžić. Långsamheten och ineffektiviteten hos den internationella brottsdomstolen är hursomhelst notorisk. Slobodan Milošević hann dö i fängelset innan han fick sin dom. Den serbiske ultrahöger-politikern Vojislav Šešelj förvandlade sin rättegång till en ren cirkus innan han slutligen och chockerande beordrades att återvänta till Serbien för att invänta domslutet där.

Men de militära och civila ledarna för bosnienserberna agerade inte på egen hand, så klart. Året var 1995 och efter tre års blodigt krig, var fred beordrad i Bosnien och Herzegovina.

Det var meningen att den skulle genomföras så snart som möjligt och inget pris verkade vara för högt för våra globala ledare. Så FN, EU och ”Kontaktgruppen” bestående av fem nationer beslutade sig för att slutligen ”förstå” realiteterna i Bosnienkriget.

De accepterade den serbiske presidenten Milosevics (tidigare känd som ”slaktaren på Balkan”) nya roll som ”fredsmakare”.

De nickade också till den bosnien-serbiska militära lösningen att slutligen ta över Srebrenica och inkorporera bosniska enklaver i öst i deras ministat kallad Respublika Srpska som byggts på ett fundament av mänsklig misär.

Så det är ingen större överraskning att några av dem i efterhand försökt förminska dimensionerna av brotten som begicks.

Till exempel insisterade FN:s särskilda sändebud Carl Bildt i sina memoarer på att Mladic under de fem dagarnas massakrer metodiskt avrättade ”mer än tretusen män” och att förmodligen ”fler än fyra tusen” förlorade livet under en veckas brutala överfall och ”strider”. Därmed reducerar han antalet oskyldiga offer med hälften och beskriver morden som fruktansvärda, men ack så oundvikliga mänskliga förluster i krig.

Till och med idag kan vi inte rekonstruera de sista ögonblicken i livet för majoriteten av de som dödades. Vi kan bara föreställa oss skräcken de tvangs genomleva. I vilket fall har den bosniska journalisten Dženana Halimović ihärdigt och plågsamt samlat deras porträtt. Hittills har hon lyckats samla fler än 2 400. Hon ville ”försäkra sig att offren – och inte bara namnen – kommer att minnas”.  Hon har nyligen publicerat denna hjärtskärande samling online.

Dessutom, för några år sedan dök ett videoband upp i Serbien. Under åtminstone ett kort tag chockade och paralyserade innehållet hela befolkningen. Bandet tillhörde den ökända serbiska paramilitära styrkan Škorpioni (skorpionerna) visade inspelningar från avrättningen av sex bosnier (den yngsta var bara 16 år) i Trnovo, 180 kilometer från Srebrenica.

Videon, mer än något annat vi sett tidigare, gav oss en morbid insikt i folkmordets mekanismer. Kräkframkallande tydligt kunde vi beskåda förnedringen, lidandet och smärtan offren tvingades genomlida innan sin oundvikliga död.

”Säg mig pojke, har du fått knulla?” frågar en av paramilitärerna offret strax innan avrättningen.

”Nej, aldrig”, svarar offret tyst – en ung pojke.

”Det kommer du aldrig att få heller”, skrattar paramilitären och hans kamouflageklädda kolleger skrattar muntert med honom.

Bosnierna avrättas sedan snabbt. De dör utan att göra några uttalanden, utan ett ljud. Utan att ens för ett ögonblick hinna reflektera över vad som hände dem.

Sannerligen som hundar.

Vi kunde se hur bödlarna uppenbarligen njöt av vad de gjorde. Och det faktum att videobandet var oupptäckt i så många år efter att brottet begicks, trots att det hela tiden fanns tillgängligt under disk, för alla som visste vad de skulle fråga efter i den lokala videobutiken, kastar ett särkilt ljus över deras förehavanden.

tillsammans med den sociopatiska bristen på ånger hos de som så glatt begick det motbjudande dådet samtidigt som de spelade in det för världen att beskåda. accentuerar alltsammans en sorts snuff-aspekt av inspelningen som faktiskt verkar ha passat den morbida nyfikenheten hos åskådarna.

Men trots alla hårda bevis, kan ingenting någonsin vara bevis nog för revisionisterna och skeptikerna bland oss, för att de slutligen ska ta in vad de av känslomässiga skäl inte är redo att acceptera. När de konfronteras med fakta och förnuft, svarar många människor här i Serbien fortfarande med ”motargument” bestående av falska sanningar (”Men vad gjorde de mot oss?), enkla rättfärdiganden (”Det var krig och i krig blir folk dödade”) paranoida illusioner (”Inget skulle ha hänt om det inte vore för Västs konspiration mot serberna!") förföljelsemani kombinerat med storhetsvansinne (”Alla hatar oss och vi var tvungna att försvara det som var vårt!”)

Eller möjligen gör de som ovan nämnde Carl Bildt –  de byter omedelbart till sin favoritsport – att räkna. ”Uppenbarligen var det inte åttatusen offer i Srebrenica, nej, nej, inte alls, snarare knappt tretusen, och alla vet att tretusen människor som mördas på fläcken är inte ett folkmord utan i bästa fall en liten massaker”.

I sådana situationer finns det inget annat att göra än att ge upp diskussionen och tyst dra sig tillbaka, utmattad och deprimerad.

Och ändå, det som gjordes i serbernas namn under dessa varma och vedervärdiga julidagar 1995 kan aldrig dras tillbaka.

Srebrenica, för att uttrycka det enkelt, har ingenstans att ta vägen. Vårt samhälle måste lära sig att acceptera det, förr eller senare, fullt ut och ansvarsfullt.

Det faktum att de högsta politikerna i landet numera påstår att de kommer att besöka staden på tjugoårsdagen (fast enbart om säkerhetsarrangemangen är tillräckligt bra förstås) samtidigt som de alltid noggrant undviker orden ”massaker” och ”folkmord”, förändrar faktiskt ingenting.

Srebrenica är fortfarande med oss och hemsöker oss.

Det finns i våra hjärtan och hjärnor och tjänar till att ständigt påminna oss om hur djup och mörk vår mest skrämmande avgrund är.

Ett levande bevis på skammen hos de bland oss som visade exakt hur flitiga och framgångsrika de kunde vara när det gällde att begå otroliga grymheter – helt enkelt att de var bäst exakt när de var som allra värst.

Vladimir Arsenijevic

Författare

Översättning från engelska Martin Aagård