Medierna får inte bli som instagramkonton
Gängkonflikternas koppling till rapmusiken förändrar inte pressetiken
Det fasansfulla gängvåldet fortsätter att skörda människoliv och sätta skräck i hela bostadsområden. De kriminella gängens överlappningar med den unga svenska hiphopscenen har blivit både mer känd och mer omdiskuterad. Bland annat tack vare Diamant Salihus lysande reportagebok Tills alla dör. Men också på grund av det brutala mordet på artisten Einár i oktober 2021.
I alla stora medier, inte minst här i Aftonbladet, tar vi del av omfattande kartläggningar av gängen och konflikterna. Ambitiös journalistik där våldets historia nedtecknas nästan i realtid.
Samtidigt pågår en parallell rapportering i de sociala medierna, via artisternas egna konton kan vi ibland se vem som sörjer vem, eller vem som tycks fira en annans död. Till och med vem som publicerar bilder som visar att de lämnar landet: ni behöver inte komma hem till mig, jag har rest bort, tycks budskapet vara.
Utöver detta sprids information, vidriga bilder på brottsoffer och rykten om motiv via förhållandevis stora konton. Mediekonsumenter som den vägen tar del av händelseutvecklingen vet ofta mer än vad seriösa medier med en ansvarig utgivare kan berätta. Det är ett dilemma. När vi i de stora medierna skriver om artisternas framgångar, självklart med namn och bild, men anonymiserar dem när de är involverade i brottslighet, förmedlar vi en ofullständig, kanske till och med falsk, bild.
Det finns ingen enkel pressetisk väg ut ur detta. Olle Lidbom, bland annat poddare om mediefrågor, har argumenterat för att svenska medier ska namnge de inblandade. Hans argument är att rapparnas tillgång till det offentliga rummet och själva innehållet i låtarna är så tätt sammanlänkat med brottslighet. Han har inte fel.
Ändå är det en svårframkomlig väg. Att förändra synen på utpekanden och publicitetsskada innebär en rad negativa saker. Det förändrar den pressetiska praktiken i grunden med konsekvenser också för andra gripna, brottsmisstänkta eller på olika sätt klandervärda personer. Ribban för namnpublicering blir då allt för låg. Att sänka tröskeln för namn- och bildpubliceringar leder per automatik till en större publicitetsskada för de utpekade. I ett gängkrig kan en sådan publicitetsskada dessutom innebära faktiska konsekvenser, bland annat i form av våld.
Är det en bra idé att göra det mer lättvindigt? Jag tycker inte det.
Häromdagen anhölls en känd artist misstänkt för att ha varit inblandad i bombdådet i Grimsta. Mindre nogräknade medier publicerade hans namn, samma sak med flera instagramkonton som bevakar svensk rap. Artisten har nu släppts, och misstankarna har helt avskrivits. Det illustrerar varför det är klokt av publicister att ha is i magen.
I sociala kanaler har konflikterna och morden i det närmaste fiktionaliserats. Det låter som att det är ärkefiender i en lagsport som har drabbat samman, derbystämning som mellan AIK och Djurgården. Eller som om det rör Marvelfigurer. Vem är bäst och störst och starkast, vem vinner och vem förlorar? Jag går in på ett instagramkonto tillhörande en av de artister som det ryktats om efter de senaste veckornas våldeskalering. ”Dina dagar är räknade”, skriver någon i kommentarsfältet. ”Det är din tur snart”, skriver en annan. ”Det smäller i natt”, skriver en tredje. Sådär fortsätter det, från användare efter användare. De flesta anonyma. Några av de som önskar livet ur personen ser ut att vara i 10- eller 12-årsåldern.
Det är en dödlig show.
Hur ska Sveriges största medier förhålla sig till detta? Jag är övertygad om att det finns goda skäl att luta sig mot hur vi arbetat tidigare. Att fortsätta vara återhållsam och inte förändra synen på pressetiken på ren reflex.
Det är bättre att vara tråkig och lite vag än att rusa fram med våghalsiga beslut och hoppas på det bästa.
