Man blir galen av att se Romina Pourmokhtari
Intervjun i ”30 minuter” är som ett rollspel i mediehantering
Kulturskribenten Björn Werner skrev nyss en lång och förvirrad text om att han hade en kanonsemester på Mauritius. Och att Naomi Klein minsann backar upp hans frejdiga flygande eftersom hon anser att det är politiken snarare än individen som måste agera mot klimatförändringarna. En logik som öppnar många möjligheter. Vi kan åberopa Klein när vi tvättar bilen ren från tungmetaller på stranden i stället för i tvätthall, när vi häller ut spillolja i naturen eller när vi slänger AAA-batterierna direkt i hushållsavfallet. Skönt!
Intellektuellt undermåligt, konstaterade Aftonbladets Johanna Frändén ogeneröst, trots det.
Werner fortsatte dock göra upp med sin ångest i ännu en text, denna gång om Romina Pourmokhtari (L). Att klimatministern får skit för klimatpolitiken är weird, menar Björn Werner. ”Romina Pourmokhtari är inte god och det gör oss oroliga. Betyder det att inte vi heller är det?”, undrar han i en text där det är lätt att ana att textens ”vi” genomgående betyder ”jag”.
Den här textens ”vi”, det vill säga jag, läser snarare Björn Werner som att han nedvärderar Pourmokhtari: Som en ung kvinna vi inte ska förvänta oss vare sig politiskt genomslag eller stringenta resonemang ifrån. Maktposition, konkreta löften och glasklara skarpa offentliga uttalanden hon gjort ska förlåtas och förbises eftersom vi borde se oss själva i hennes otillräcklighet. För mig både haltar och svajar den där psykologiseringen.
Romina Pourmokhtari själv tycks dock vara lite inne på samma självförminskande linje: Hon är inte någon som kan hållas ansvarig för något alls.
Det enda hon är tydlig med är att den politik som fördes innan hon kom in, den som gav minskande utsläpp om än i för långsam takt, inte var bra
I torsdagens ”30 minuter” envisas hon med att förklara att det är svenska folkets fel att utsläppen ökar under hennes ministertid. Hon hade velat göra bättre grejer men väljarna röstade tokigt. Hon är säker på att den nya politiken hon ska få fram om några år kommer att bli framgångsrik, men hon vill inte ”killgissa” om vilken politik hon kommer att föreslå eftersom hon inte är expert. Hon är säker på att alla är överens om att Sverige ska nå EU:s utsläppsmål 2030. Men när hennes departementschef, vice statsminister Ebba Busch (KD), säger att det kanske inte blir så, och det samtidigt står i regeringens budget att det inte kommer att bli så, är det ”resonemang” som andra får stå för. När hon får frågan vad hon gör om den klimatpolitik hon utlovar stoppas av samarbetspartierna konstaterar hon att hon inte alltid får som hon vill och att hon ”inte lämnar bordet” ändå.
Det enda hon är tydlig med är att den politik som fördes innan hon kom in, den som gav minskande utsläpp om än i för långsam takt, inte var bra och att det är bättre att höja utsläppen nu med förhoppningen om att en ”skrotningspremie” för fossildrivna bilar ska lösa ut klimatfrågan en gång för alla.
Man blir galen när man tittar. Mest frustrerande är kanske att det är så tydligt att hon avsiktligt spelar dum. För det hörs och syns att hon vet att argumentationen inte håller ihop. Men att hon fokuserar på mediehanteringshantverket: låtsas att man inte förstår frågan, svara på något helt annat, leverera oförstående miner inför presenterade problembeskrivningar man uppenbart begriper.
Det är som att titta på ett rollspel där någon försöker visa hur man kan överleva intervjuer genom att fejka sin okunskap. Hon gör det bra, i den grenen är hon skicklig. Men är det respektfullt mot väljarna, mot medborgarna?
Det är förvisso uppenbart att de som hoppades på just Pourmokhtari blev blåsta.
En viktig och riktig slutsats går åtminstone att dra efter Pourmokhtaris medverkan i ”30 minuter”. Och den är att antirasismen inte är viktig för henne. Hon bekräftar att hon fortfarande ser Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som rasister, där har hon inte ändrat sig. Hon slår fast att hon inte ändrat sig om det olämpliga i att samarbeta med dem. Hon påminner om att hon har en helt annan människosyn än Sverigedemokraterna.
Det här är alltså en politiker som ser SD som politisk organiserad rasism, farlig för Sverige och Europa, människofientlig och med nazistiska rötter. Men hon tycker inte att det är ett hinder, eftersom ett organiserat och nära samarbete med dessa politiska fiender var det enda sättet att säkra en riksdagsmajoritet för mer kärnkraft. Hon säger faktiskt precis så.
I sitt försvarstal för Romina Pourmokhtari skriver Björn Werner att ilskan mot henne handlar om besvikelse. Att det fanns högre förväntningar på henne och hennes generation. Werner anser att de förväntningarna är orättvisa. Det tycker inte jag.
Det är förvisso uppenbart att de som hoppades på just Pourmokhtari blev blåsta. Men inte alla i hennes generation har en lika obefintlig ryggrad, de flesta är faktiskt både hederliga och pålitliga.
