Knytblusen ska inte få bli en tvångströja för feminismen
Jag köpte mig en knytblus för ett par veckor sedan. Svart, dyr.
Köpet förvånade mig eftersom knytblusen symboliserar det politiska skifte som i dag får samhällen att rämna: nyliberalismen. Det var knytblus Margaret Thatcher bar när hon släppte marknaden fri men uppmanade kvinnan att hålla på sig. Bara vi som minns 80-talet vet vilken sipp moralism som präglade årtiondet.
I torsdags kväll förvandlades denna konservativa persedel till ett progressivt plagg. Att bära en rosett runt halsen blev över en natt en feministisk motståndshandling. Även män knölade in sig i det sladdriga materialet, några med en självbeundrande min för att de vågade leka med könsrollerna. Till och med ministrar skrudade sig, utan en tanke på att regeringen nog inte alls bör lägga sig i det här.
Själv låter jag min knytblus hänga i garderoben, journalister ska inte vara aktivister. Och jag tycker fortfarande att vi vet för lite om vad som egentligen har hänt. Så kommer det nog förbli. Historiska skeenden av det här slaget kräver att alla inblandade dagbokspräntar ner vad som har timat och vad de tycker och känner. Inklusive Carl XVI Gustaf.
Det enda vi kan ta ställning till är det vi utåt ser. Då är det inte särskilt svårt. Horace Engdahls artikel i Expressen isolerade den segrande falangen för alltid, efter den struntar nog de flesta i vad som egentligen har hänt innanför börshusets väggar.
Gåtan är Katarina Frostenson. Det kan inte finnas någon som inte spekulerar i hennes själsliv. Sådana snaskerier ska inte omsättas i tidningsprosa, det enda vi kan analysera är bilden av Frostenson såsom den formuleras av hennes närmaste.
Som Göran Greider påpekar i ETC, har Katarina Frostenson aldrig fått en negativ recension. Hon är Sveriges mest uppburna poet och den främsta representanten för den litterära norm som etablerades på 80-talet. Hennes främsta tillskyndare finns bland de aderton. Det är med andra ord inte vem eller vad som helst som ska skyddas – det är Ordet.
När Stina Otterberg, som intressant nog benämner sig som feminist, skriver i Dagens Nyheter att vi måste tänka till innan vi ”korsfäster”, förvandlas Frostenson till en kristusgestalt. I en tidigare text jämför Otterberg Frostenson med Snöflickan, ett oskyldigt barn som folket offrar för att marken ska spira.
Det är så här de ser på sin Fru Frostenson: en omyndig gudomlighet.
Feminister på den andra sidan visar prov på att tänka i samma förklenande banor. I Aftonbladet kallar Ebba Witt-Brattström Frostenson för ”en dununge som söker sig till pappafamnen”.
Ebba Witt-Brattström, som en gång var gift med pappagestalten hon nu gång på gång försöker döda, är den person i kulturoffentligheten som när någonting avslöjas, alltid säger sig ha känt till allting. I åratal. Först nu cashar hon opportunistiskt in sin ilska över alla kvinnor som hamnat i garnet på den forne vännen, Kulturprofilen.
Som Elsa Westerstad påpekar i SvD, har Ebba i sju dagar talat med kluven tunga. Först säger hon att Danius ”inte klarar skivan” och bör avgå. Sen säger hon att det är en tragedi att Danius tvingas bort. Och att det skedde blott och bart för att hon är kvinna.
Lösgör jag min knytblus från galgen är det i akt och mening att stödja Sara Danius för att hon stred för principer som jag tror även är mina. Men som sagt, jag vet inte. Allt jag är säker på är att plagget inte ska bli en tvångströja för en feminism som känns allt mer poserande.
