Streckläsning
Petter Lindgren om en lättsmält brygd på teckningar, intriger och gags
Länge avfärdade jag rutinmässigt Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans som trist mainstream. Menlösa teckningar, fånigt typsnitt, irriterande läsarregi i form av hela ord utskrivna med VERSALER.
"Först ska ni ha en sak klar för er: Det här är en LOGGBOK, inte en dagbok. Jag vet vad det står på framsidan, men när mamma gick och handlade den sa jag SÄRSKILT åt henne att köpa en som det inte stod dagbok på.”
Sedan blev mina två söner tydligen tillräckligt gamla för att vilja läsa om Greg Heffley, Kinneys mesiga och missunsamma sjundeklassare (på ett ungefär), avbildad som en kutryggig streckgubbe och så övertygad om sin framtida berömmelse att han nedtecknar sitt liv i dagboksform, för att underlätta för de kommande fansen.
Del ett i serien, Gregs bravader från 2008 (Bonnier Carlsen, översättning av Thomas Grundberg), om hur Greg försöker tillskansa sig sociala fördelar genom att bland annat bli skolpolis och delta i en teckningstävling, rotades fram ur mitt berg av gamla recensionsböcker. Kort därpå släpades trean, Ett hopplöst fall från 2010, hem från skolbiblioteket. Detta helt utan någon form av påstötning eller trevare från min sida, vilket är en smula anmärkningsvärt.
Förloppet är dock typiskt för hur Dagbok för alla mina fans finner sina läsare. Likt en våt förläggardröm tycks serien mer eller mindre försälja sig själv på skolgårdarna, med hjälp av mun-mot-mun-metoden som det heter i branschen. Under de senaste åren har någon eller några av Kinneys hittills nio böcker brukat ligga i topp när skolbiblioteken presenterar sin lånestatistik, och förhållandet verkar vara detsamma i stora delar av världen.
Författaren, spelutvecklaren och, får man förmoda, numera kvadriljardären Jeff Kinney växte upp i Washington DC men bor sedan länge i New England, och hans kioskvältande serie skulle kunna beskrivas som en lite råare Berts Dagbok förlagd till en villaförort i USA, eller som en lågbrynt Snobben i prosaform.
Det är förstås ganska lite text det rör sig om, ett par hundra nedslag per sida kanske, och Kinney späder dessutom brygden med minst två teckningar per uppslag vilket förmodligen är förklaringen till att böckerna har visat sig gå hem även hos ovana eller motvilliga läsare. Pang bom, så har man läst en bok på 200 sidor.
Dagbok för alla mina fans är dock knappast en Fifty shades of Grey för elvaåringar. Även om Greg Heffley utvecklingmässigt befinner sig i samma prepubertala läge som Reine i PC Jersilds Barnens ö, så vänder skildringen bort sin blick när det kommer till det sexuella, på ett mycket amerikanskt vis.
Till yttermera visso är det obligatorisk närvaro i kyrkan om söndagarna som gäller i Gregs normaldysfunktionella medelklassfamilj. Gregs mamma är hemmafru, liksom de andra mammorna i området, och är barnen inte tillräckligt eller alldeles för snälla riskerar de att skickas på militärkollo.
Hemvant så det förslår med andra ord, åtminstone för en ung västerländsk genomsnittskonsument marinerad i Simpsons och annan amerikansk populärkultur.
USA:s skolväsen fortsätter dock att förbrylla, och det ”middle school” där stora delar av böckerna utspelar sig ska inte förväxlas med det svenska mellanstadiet. Snarare rör det sig om ett lite lägre högstadium, för åldrarna 11 till 14: ”För ordningens skull vill jag bara säga att jag tycker middle school är det dummaste som nånsin hittats på. Där blandas såna som jag, som inte fått fart på växandet, med gorillor som måste raka sig två gånger om dan.”
Greg kämpar hårt för att klättra i sin delvis inbillade popularitetsrankning, och för ändamålet tvekar han inte att utnyttja sin lite korkade vän Rowley, ofta med motsatt resultat. Han har också att stångas mot sin pennalistiska storebror Rodrick, och mot lillebrorsan Manny som kommer undan med allt, eftersom han ”baja äj fyja åj”.
Greg och Rodrick är i den åldern att de helst sover bort helger och lov, och när de väl släpar sig upp är det för att ta sig fram till tv-spelet eller datorn. När mamman, som tycks vara den drivande i alla familjeangelägenheter, drar upp gardinerna i sönernas rum väser de som reptiler mot det plågsamma ljuset.
Åt sådant fröjdar sig mina egna söner, de känner väl igen sig, och motvilligt har jag tvingats konstatera att böckerna ofta är riktigt roliga. Men framför allt är det de rätt simpelt utmejslade karaktärerna som har bitit sig fast med tiden, ungefär som i en långkörare i tv.
Efter att ha högläst åtminstone fem av titlarna var det därför något av en händelse även för mig när bok nummer nio, Det långa loppet, nyss kom ut. Passande nog utspelar den sig under Gregs sommarlov, som hotar att bli värre än vanligt eftersom mamman tvingar ut allihop på bilsemester, inspirerad av livsstilsmagasinet ”Livat med familjen”.
Det går förstås inte bra. Bland annat tillstöter en liftare i form av en spädgris, och lillebror Manny låser in sig i bilen och kraschar den utanför ett köpcentrum.
Fansen kommer definitivt inte att bli besvikna på detta bilburna kammarspel i lågprispärm, även om Kinneys intriger och gags nu tycks aningen tröttare och mer desperata än förut.
Vem vet, kanske kommer Greg Heffley att stilenligt logga ut för gott i bok nummer tio, Helt ute, som kommer ut i Sverige i november och handlar om hur Gregs hemstad tar det fasansfulla beslutet att släcka ner internet, i experimentsyfte.
