Teknikstrul tog udden av feststämningen
Känslan uteblev på romska musikfestivalen
Inför en halvfull, rastlös Filadelfiakyrka, presenterar Masio Kwiek (en av grundarna till Romska Musiksällskapet) festivalen som en brygga mellan romsk och svensk kultur. Romerna har inget hemland, utan hela världen som sitt hem, och ändå, säger Masio, låter romsk musik som ingen annan. Därför är det fint att de musikaliska akterna kommer från Ungern, Ryssland, Frankrike, Spanien.
Konferenciern Patricia Schella (hennes bror, Jany, sjunger r&b i vit kostym och har skrivit låtar åt exempelvis Kelly Rowland) har det inte lätt. Organisationen är lite fladdrig. Flera musiker nickar mot ljudteknikern, pekar på sina instrument.
Ändå hoppas både Romska Musiksällskapet och publiken på fest. Jag är extremt underklädd bland kostymer och klänningar. Flaskor har smusslats in och skickas runt, först tycker jag det ser ut som sprit. Men det är Moët. Helst ska ingen sitta ner i kyrkbänkarna. Denna fest väntar ständigt på att brisera, men gör aldrig riktigt det.
Gipsyland från Budapest inleder, och har som specialitet att spela på stålkärl, och, det kan jag tala om, ett stålkärlssolo är riktigt mäktigt. ILO från Moskva spelar traditionell ryskromsk musik, och är som mest kraftfullt när det framförs i kör, inte de enskilda sångnummer som tenderar att bli väl långdragna. De är publikfriande, införlivar dans och låter publiken önska en låt innan de går av.
Här är det som att festen bara är någon tonartshöjning från att braka loss, och det tar jag för givet att den ska inför kvällens höjdpunkt, Seven Kings. De framför rumba och flamenco i legendariska Gipsy Kings arv, men ljudet strular inledningsvis och spelningen återhämtar sig inte. Det blir en soundcheck. Medlemmarna är förvånansvärt likgiltiga medan de spelar musik vars själva essens går ut på känsla. En orättvis avslutning inför en publik som blir underhållna men som förmodligen väntat sig mer.
