Blir du våldsam, lille vän?
Petter Lindgren om krig och krigslekar i barnlitteraturen – och sin egen förvandling från stridspitt till vapenvägrare
Min bana som stridspitt började med en liten grön haubits som det gick att skjuta tändstickor med och slutade med ett luftgevär köpt på postorder. Pling plong, lät det i kulfånget från Stiga, och i kraftledningens isolatorer av blått glas.
Sedan kom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, och den antimilitaristiska punken. Vips, eller åtminstone efter att ha lurat i en psykolog att jag under inga omständigheter var beredd att ta till våld, ens om en galning hotade min mor med en atombomb, blev jag vapenfri värnpliktig i Bagartorp i Solna. Mina tuffare kompisar följde förstås Thåströms exempel och totalvägrade, men ändå.
Hade sammanhanget eller sällskapet varit ett annat hade jag kanske sökt in till Frivillig befälsutbildning i stället, som muffarna i plugget, eller till hemvärnet. Tanken slår mig under läsningen av litteraturdocenten Olle Widhes nyligen utgivna Dö din hund! (ellerströms), om hur synen på krig och krigslekar förändrats i den svenska barnboksutgivningen, från 1800-talets början och framåt.
Född i förrförra seklet hade jag förmodligen knådats i den mysigt soldatromantiska och klassöverskridande anda som råder i exempelvis Olof Fryxells Snöfästningen (1830), en berättelse om hur ett par adelspojkar inspirerade av fornnordiska sagor lockar med några bondpojkar på snöbollskrig. En uppfostrande skildring helt i linje med göticismens projekt att återupprätta en kraftfull nordisk manlighet, enligt Widhe:
”Nu gingo de båda härförarna ned och slogo hwarandra i hand. Därmed war frid stiftad, och fiender och wänner, och bondgårdar och herrgårdar blandade sig nu förtroligt om hwarandra. Fästningen ränsades och hyddan lagades.”
På ålderns höst hade jag kanske indoktrinerat barnbarnsbarnen med konstnären och sedermera ärkenazisten Ossian Elgströms lekfullt krigshetsande och lärorika bilderböcker, som Hur man för krig med tennsoldater från krigsåret 1914 (Albert Bonniers förlag): ”Det skulle glädja mig mycket, om ni komme att tycka om detta slags krigföring, och just nu i dessa tider, då folken därute i världen sönderslita varandra, kan det ju passa bra att själv ha en liten enskild kamp att klara av.”
Vuxet avståndstagande från krig och krigslekar började förstås ta plats ganska tidigt i barnlitteraturen, visar Widhe. Som i fransyskorna Madeleine Vernets och Sara Menants Antimilitaristisk bilderbok, utgiven i Sverige 1926 av det ungsocialistiska förlaget Brand och försedd med en uppmaning till den högläsande föräldern (som förutsätts vara en hon): ”Oh! mödrar! mödrar! Lär edra barn att älska och vörda livet. Lär dem att hata kriget och framförallt att ståndaktigt vägra att exercera och att gå ut i krig.”
Det fredsivrande spåret i barnlitteraturen växte sig bredare under efterkrigstiden, för att utvecklas fullt ut under min uppväxt på 1970-talet. Nog hängde det ihop med kriget i Vietnam och protesterna mot det, men också med en nymornad syn på barnet som självständig och delaktig samhällsvarelse.
Minsta skolbarn förutsattes känna till åtminstone något om USA:s övervåld i Indokina, och tack vare tv var det svårt att undgå det som pågick. Inte bara poeten Göran Sonnevi inspirerades av de våldsamma tv-bilderna utan också barnboksförfattare som Inga Borg, Plupps skapare. Som här, i Agnetas dag med pappa från 1968: ”En röst talar hela tiden. Det springer människor på bilderna. Några sitter och gråter och allting är sönder omkring dem. Husen är trasiga. Barn tittar stelt rätt ut i luften eller skriker, och det dånar omkring dem.”
Widhe visar också hur ett om än inte helt pacifistiskt men ändå samhällskritiskt projekt tar form i efterkrigstidens skildringar för barn av krig och krigslek.
I böcker som Harry Kullmans Gårdarnas krig (1959), eller i Hans Erik Engqvists närbesläktade Tredagarskriget (1983), erbjuder krigsleken en utmärkt möjlighet för författaren att synliggöra sociala och politiska konflikter. Detta i avsikt att öka den unga läsarens själv- och omvärldsförståelse.
Att läsa om hur arbetarbarnen i Katarina södra spöar skiten ur ”kissedoggarna” i Katarina real (Kullman) gick minsann an, men själva skulle vi förstås helst avhålla oss helt från att leka krig. Krigslekar och krigsleksaker var knappast comme il faut på 1970-talets skolgårdar.
1979 gick det till och med så långt att leksaker föreställande vapen tillverkade efter första världskrigets utbrott slutade säljas i butikerna. Ett något tandlöst beslut dock, vars största effekt nog var att tillverkare som Airfix och Revell fick ordentligt fart på den svenska försäljningen av Stukas, Lancasters och liknande dödsmaskiner. För det var ju inte leksaker, utan modeller.
Avståndet mellan Konsumentverkets och leksakshandlarnas överenskommelse och den anda av mandom, mod och morske män som råder i exempelvis Fryxells skildringar kan tyckas stort. Ändå, visar Widhe, arbetar de båda uppfattningarna enligt samma formel, där lekens innehåll antas vara lika med dess effekt, och där samhällsnyttiga medborgare är målet.
Enligt denna tankemodell kommer alltså en parvel som leker krig per automatik att bli ett utmärkt och fogligt stridspittsämne som vuxen.
Finemang, tyckte man på 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Illa, menade man 1979, och menar man fortfarande på många håll i vuxenvärlden. Ännu i dag är det i stort sett lögn att få tag på en hyfsad tändstickshaubits i butikerna.
Märkt av 1980-talets idiotiska videovåldsdebatt (som arbetade utifrån samma simpla premiss) försöker jag ändå förhålla mig en smula liberal till mina egna barns pangande framför datorn. Trots allt har de ju tillgång till något som jag bara kunde drömma om som blodtörstig tioåring: ett slags tv där man liksom ser vad piloten ser, och sedan en liten styrspak och en avtryckare, och så kommer det tyskar som man kan skjuta ner.
Det gör mig både fascinerad och bekymrad.
Blir du våldsam, lille vän?
