Puder & paljetter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-04
Det finns bara ett fåtal operetter som kvalificerar sig för operahusen, och Strauss Läderlappen är här den självskrivna. För trots sina begränsningar går den att leka med. Det är närmast en konvention att smycka den med några eleganta blinkningar till samtiden, eller låta någon storsångare kliva in och riva av en aria.
Kungliga Operans uppsättning är medveten om såväl verkets begränsningar, som några av dess möjligheter. Handlingen är flyttad till 20-talet och franska Rivieran där alla ton på Hotell Carlton, elegant återskapat av Lars Östbergh med möblemang à l’art déco. Tanken är väl att champagnebubblor och finansbubblor går hand i hand, och att kristallglas liksom äktenskap, lätt kan gå i kras.
Regissör Ann-Margret Pettersson har också hämtat inspiration från andra sidan Gustav Adolfs torg, där Dansmuseets utställning av Ryska baletten pågår. Ett vackert avsnitt ur Rimskij-Korsakovs balett Schéhérazade får underhålla gästerna hos Prins Orlofsky (Jan Malmsjö) – här utklädd till ingen mindre än Diaghilev, omgiven av ett litet hov av gossar – vid vars bal von Eisenstein, Rosalinda och Adèle lagom blaserade lurar och luras.
Men på scenen går allt sällsynt sedesamt till. Så vitt jag begriper är det betydligt värre bakom scenen. Framför scenen, däremot, drabbas publiken innan sista aktens fängelsescen av fångvaktare Froschs inter(n)aktiva konfrontation, Helge Skoog som skickligt dompterar en förvånansvärt villig publik.
Men bland flera goda sånginsatser, inte minst Kerstin Avemos Adèle och Michael Weinius Alfred, reser sig dock Loa Falkmans von Eisenstein. Det handlar inte i första hand om hans baryton, utan om den rätta känslan för en repliks betoning, en gests räckvidd eller hur långt ett skämt kan dras utan att det blir plumpt.
Om alla hade Falkmans skicklighet och artikulation skulle denna vacklande föreställning stå sällsynt stadig. Nu blir det en smula för snällt, Läderlappen kan faktiskt både bitas och väcka melankoli. Valsmusiken är inte bara odödlig, utan har också ett stråk av förgänglighet; livet som rinner bort som bubblorna i champagneglaset.
Claes Wahlin
