Regelrätt fullträff
Loretto Villalobos imponeras av en stor show skapad med små medel
Ett hus i ruiner, eller kanske en stad, en kontinent eller ett helt liv. Det är den syn som möter oss på scen när föreställningen precis ska börja. Lola Blau, sångerska och skådespelerska, är på vad man får anta ett ålderdomshem där vårdbiträdet förväxlas med ungdomskärleken Leo samtidigt som han matar henne med piller.
Så kommer förvandlingen, hon målar läpparna, tar på en peruk och affischnamnet Lola Blau tar plats i stället.
Lola Blau är den österrikiske kompositören och dramatikern Georg Kreislers självbiografiska verk. Liksom Lola fick han lämna Europa under nazisternas förföljelse av judar och tog plats inom showbusiness. Utöver det parallellöde som Kreislers alter ego Lola utgör, är stycket ett allmängiltigt vittnesmål om krig och förföljelse, kärlek och sorg. Och det med en rejäl dos svart humor i en sorts anda av den musikteatrala Weimar-rörelsen med figurer som Kurt Weill i ett underförstått mentorskap.
Den historiska ramen för föreställningen förstärks av videoprojektioner av gamla journalfilmer på ruinväggarna, kanske inte särskilt originellt, men det sätter tiden på plats: nazisternas ockupation av Österrike, expansionen över Europa, och senare, de amerikanska truppernas intåg och så vidare. Monologen, som består av en serie sånger, är betraktelser över könsroller, hyckleri och politik, som ett bevis på att även om skådespelerskan står i spotlighten så är det hon som är den egentliga betraktaren, det verkliga subjektet.
Rickard Bergqvists översättning av verket är sannerligen underfundig, stundom briljant utan att hemfalla åt anakronismer som grepp. Sara Jangfeldt i titelrollen är som en naken duk där skiftningar mellan tidpunkter och karaktärer sker så sömlöst att man knappt fattar att det är (i stort sett) en enmansföreställning man ser.
Sällan ser man en sådan närvaro på scen, hör en sådan röstsäkerhet och har en sådan tilltro till en artists många förvandlingar som så ofta sker med så pass subtila medel: en peruk, ett par skor eller en krök på ryggen kan göra hela skillnaden.
Med Fredrik Benke Rydmans expansiva koreografi och bistånd av den lilla tremannaorkestern blir denna kompakta kabaréföreställning en regelrätt fullträff.
