Ögonblicken innan allt sköts sönder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-10-19 | Publicerad 2003-09-11

SUN AXELSSON:

Någon tid före kuppen i Chile fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur. Neruda hade bråttom att hinna träffa sina vänner och ambassadörskolleger på Grand Hôtel i Stockholm där de väntade på att få fira Chiles stora diktare, Andernas, de höga bergsmassivens son och de fattigas beskyddare.

Medan den stora festen pågick i börssalen satt Nerudas kolleger och vänner och försökte övertyga varandra om att alla rykten om en kupp var överdrivna eller falska. Oron var djup och förtvivlan var stor och kunde inte dämpas av det ärofulla Nobelpriset. När vi skildes åt fick jag Nerudas poncho och en chilensk agat av Nerudas hustru Matilde.

Det var sista gången jag såg dem. En tid därefter var de båda borta.

Pablo och Matilde hade skänkt mig sin vänskap och sin visdom under min kaotiska tid i Chile för mycket länge sedan. De hjälpte mig att finna nya vägar inom dikt och politik. Pablo Nerudas modiga kamp för ett rättvisare samhälle blev min ledstjärna inte minst under den barbariets och grymhetens tid som nu tog sin början under Augusto Pinochets välde: massarresteringar, männi-skoslakt och ett obeskrivligt våld.

Och president Allende talade för sista gången till sitt folk i Monedapalatset den elfte september, bara några minuter innan allt sköts sönder:

"Arbetare i mitt fosterland! Jag tror på Chile och dess framtid. Det kommer att komma nya tider och nya män. I dessa svåra och bittra ögonblick, när förräderiet ser ut att segra, kommer de breda avenyerna att öppna sig på nytt, där fria människor går fram för att bygga ett bättre samhälle.

Leve Chile! Leve folket! Leve arbetarna!

Det är mina sista ord, och jag är övertygad om att mitt offer inte är förgäves. Jag är övertygad om att det i varje fall kommer att utgöra en moralisk lärdom, som ska tjäna till att straffa trolösheten, fegheten och förräderiet."

När diktatorn Pinochet begick sina obeskrivliga grymheter mot oskyldiga medborgare och grävde sina massgravar var vi många som försökte hindra våldet och berätta om tortyren. Vi samlade vittnesmål i boken Terrorn i Chile. Här är en berättelse, som visar att det bland soldater och bödlar också fanns militärer som öppet protesterade mot grymheterna:

"Man står i kö för att köpa bröd i fattigkvarteret Mapocho. En pojke i tioårsåldern blir otålig och försöker bryta sig ur. En soldat skjuter ner honom inför ögonen på de övriga i kön. En annan soldat blir upprörd över vad han ser, kastar sin hjälm och sitt gevär på marken och tar upp pojken i sina armar. Han i sin tur blir då genast nerskjuten på order av officeren. Människorna i kön börjar skrika "mördare" till militärerna, som avlossar gevärssalvor för att få kön tyst igen."

Skulle våldet i Chile denna tid aldrig ta slut?

I dag vet vi att ondskan sällan segrar och att människan är stark när hon går samman med sina kamrater, med dem som älskar och skapar.

Sun Axelsson

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.