Vänj er inte vid detta krig – ge oss din hjälp
Framtiden handlar bara om en enda sak: stunden då kriget är över
- Anna Nekrasova-Wilson är en ukrainsk författare och redaktör bosatt i Storbritannien.
- Hemma i Ukraina har hon familj och vänner som hon har kontakt med, när det går.
- Här berättar hon tillsammans med dem om krigets första veckor – om svåra val och nya uppdrag i ett land som blivit ett slagfält.
– Hej, hur mår du?
– Hej! Vi mår bra, men de skjuter fortfarande granater. Vi håller ut. Vi älskar er!
– Hur är det i dag?
– Ära till hjältarna! Be för Ukraina – farmor och jag har det okej.
Min pappa bor på ett ställe där strider pågår, och där de är utan el. Vi har bett honom att skicka ett meddelande om dagen men att däremellan stänga av telefonen så att vi kan ha kontakt så länge det går. Men vi hörs inte varje dag.
Han har inte särskilt mycket mat kvar, jag vet inte hur länge den kommer att räcka. Några grannar har delat med sig av lite potatis, vänner kom förbi med morötter. Att åka till affären och handla går inte – den finns inte längre, ryssarna har förstört den. Det är dessutom farligt att alls ge sig ut på vägarna, och de är till stor del förstörda. Men det spelar ingen roll, han skulle ändå inte ge sig av eftersom han tar hand om sin mamma, min farmor, som inte kan gå.
Mitt land ser ut som ett slagfält, som om apokalypsen ägt rum där. Det här är ingen film – det är verklighet, med verkliga liv och verklig smärta. Miljoner ukrainare har förlorat möjligheten att planera för en morgondag, det enda som gäller är att överleva en dag till. Framtiden har för mig alltid tett sig som något okänt, lite drömlikt, men nu när jag tänker på den så handlar det bara om en enda sak: den stund då kriget är över, och jag kan krama familj och vänner igen.
Enligt FN har drygt tre miljoner människor flytt från Ukraina sen den ryska invasionen inleddes den 24 februari. Ingen planerar för att bli flykting men människor behöver skydd och trygghet. Många blir traumatiserade av strider, drabbas av depressioner och känner skuld över att ha flytt.
Jag frågade om de inte skulle lämna sin hemstad men hon svarade: ”Vem ska då möta de där avskummen?”
Margarita lämnade Ukraina några dagar efter invasionen. ”Min familj är kvar i vår omringade hemstad som nu beskjuts av ryska trupper, men jag vet att de mår lite bättre av att veta att jag är i säkerhet. Jag försöker arbeta som volontär, och inte känna skuld över att jag gav mig av”, säger hon till mig.
Men många har också svårt att lämna sitt hem, platsen där du kanske levt hela ditt liv, och inte veta när du kan komma tillbaka. Trots all stress och utmattning fortsätter de att kämpa. Också i de nu ockuperade områdena protesterar folk, med risk för sina liv.
Eugenia, som är mamma till en av mina gamla klasskompisar, tar hand om ett 16-årigt barnbarn. Jag frågade om de inte skulle lämna sin hemstad men hon svarade: ”Vem ska då möta de där avskummen?”. Hon stannar.
Uliana jobbade som engelskalärare och översättare av filmer. När kriget kom försvann hennes jobb, liksom för miljoner andra ukrainare. Nu är hon frivillig, i Kiev organiserade hon så att mat lagades åt markstyrkorna. ”Jag har betraktat mig som en väldigt stark person som inte är rädd för döden – redo att dö för mina ideal.” Men det har förändrats med insikten att hon inte kan göra något åt sin situation, vilket skrämmer. ”Att en granat ska slå ner i mitt hus när jag är där, och inte hinner ta skydd – det har jag ingen kontroll över. Jag hade inte trott att jag skulle vara så här svag men jag har verkligen panik”, säger hon.
Min vän Ivan, en begåvad fotograf och visual producer på onlinemagasinet Zabrona, är kvar i Kiev. ”Jag bor i min brors lägenhet mitt i stan, inte långt ifrån parlamentet, presidentbyggnaden och regeringskansliet. Jag försöker hålla tillbaka oron och paniken jag känner för att som journalist på plats informera vänner, bekanta och hela världen om vad som händer här”, berättar han.
Han sover påklädd i badrummet, som han tömt på glasföremål. Bredvid sig har han en ficklampa och en väska med lite mat och vatten – redo att greppa springa ut med om en raket eller annan projektil skulle träffa byggnaden.
Jag hittade ett kvitto i jeansfickan klockat 23.02 dagen före, jag hade köpt pizza till barnen
Peter har också valt att stanna i Kiev, tillsammans med sin fru och två söner. Kriget bröt ut på hans födelsedag, han fyllde 42. ”Jag hittade ett kvitto i jeansfickan klockat 23.02 dagen före, jag hade köpt pizza till barnen. Det sista bilden jag tog före kriget är på ett plan som passerade över vårt hus – nästa morgon var det raketer som flög där”, säger han.
Jag såg ett inslag från ryssland där reportern frågade folk vad de ansåg om attacken på Ukraina. De flesta trodde på propagandan, att den gjordes i självförsvar mot oss. Eller så säger de att ”Putin vet vad han gör”.
Jag skriver ryssland just så, med gemen begynnelsebokstav. Ett så aggressivt, barbariskt land som med våld vill underlägga sig andra länders territorier, som terroriserar mitt land, dödar civila, avfyrar raketer, använder förbjudna vapen och ödelägger hela städer och liv förtjänar inte att påbörjas med en versal.
Min egen nära släkting i ryssland kallar det som sker för en ”särskild militär operation”, och tror att myndigheterna i Ukraina drar igång flyglarmet bara för att skrämma befolkningen. Andra släktingar och bekanta i ryssland är rädda och deprimerade, säger att de inte kan göra något åt det som sker. Visst är det otäckt att gripas av polisen om man protesterar– men det är värre att dö av uttorkning, som en 6-årig flicka gjorde i Mariupol. Huset hon befann sig i började brinna, hennes mamma dog omedelbart och flickan blev fast under rasresterna. Det tog flera dagar innan man fann henne.
”Hallå! Jag har gjort ett snabbt karriärbyte. Nu har jag gått med i Ukrainas väpnade styrkor”, skriver min vän Sasha.
Han är egentligen miljökonsult, men nu ska han alltså skydda landet mot fienden. Den 24 februari väcktes han av sin flickvän Anya, som sa att det var krig. ”Först sa jag ’Okej, jag sover fortfarande’, sen fick jag panik. Men jag tog mig i kragen och började jobba – torsdagen den 24 februari var det datum jag skulle lämna in ett projekt som jag och mitt team hade jobbat med i flera veckor”, berättar han.
Att fokusera på jobbet fick paniken att släppa. Men nästa morgon väcktes de av explosioner och insåg att de måste lämna stan. ”Tillsammans med en vän och hennes dotter åkte vi till västra Ukraina. Efter 24 timmar bakom ratten kom vi till Ivano-Frankivsk.”
Nu är han alltså i försvarets tjänst. ”Jag stärks av att veta att vi har rätt. Och jag känner ett iskallt hat mot ryssland och dess folk”, säger han.
Vänj er inte vid detta krig. Det finns inte längre några trygga platser, de är bara relativt trygga. Den ryska regimen har byggt ett ”imperium” på absurda lögner, och det är dömt att gå under. Frågan att ställa sig är: vad kan var och en av oss göra? Vad kan Europa göra, vad kan Nato göra, för att världen ska bli bättre – säkrare och mer rättvis?
Vi ukrainare har inget val, vi måste hålla ut och vinna. Men vi behöver hjälp – vad kan du göra?
Övers. Anna Andersson.
