I vården och omsorgen finns en möjlig framtid
Sjukhus är de mest utopiska institutionerna
Krig i Europa, galopperande ojämlikhet och klimatförändringar skapar en hopplös stämning i samhället. Men att falla ner i undergångsfantasier är högerns grej – inte vänsterns. I ”Verkligt & möjligt” utforskar Aftonbladets skribenter hur hoppets ljus tränger fram ur en mörk framtid.
Det finns gränser som om de passeras blir till djupa revor i samhällsväven. En sådan gräns går vid militära attacker mot sjukhus. Varför? Därför att sådana attacker förstör mer än byggnader och människor. Ett samhälle som inte kan ta hand om sina nyfödda, sjuka eller skadade har ingen garanterad existens och därför ingen framtid och inget hopp. Att släppa en bomb på ett sjukhus är alltså att söka gemenskapens förintelse.
Av det skälet är attacker på vårdinrättningar förbjudna enligt Genèvekonventionen, men de sker ändå: just nu i Gaza, där ambulanser beskjuts, vårdpersonal dödas, sjukhus svälts på resurser och bombas. Det skedde i Bosnien på nittiotalet, då den serbnationalistiska armén gång på gång riktade sina raketer mot Koševosjukhuset i Sarajevo. Och det skedde i Vietnam på sextiotalet, efter att USA i hemlighet bestämt att leprasjukhuset Quynh Lap utgjorde ett legitimt ”psyko-socialt mål” i kampen mot det vietnamesiska folkets självbestämmande.
Ett sätt att veta att det går en moralisk gräns vid krigande mot sjukhus är att sådana attacker aldrig erkänns utan förbehåll. I Sarajevo sades skälet till de upprepade attackerna mot Koševo vara att det förekom militär verksamhet på dess område. Samma sak säger Israel i dag om al-Shifa-sjukhuset och andra vårdinrättningar som invaderas och förgörs; och samma sak sa USA när de anklagades för grova krigsbrott efter attackerna på Quynh Lap. Ingen erkänner att de villigt bombat ett sjukhus i sig, därför att det är att erkänna sin omoral, sin gränslösa förintelsedrift. Bomber mot sjukhus måste alltid förnekas eller bortförklaras.
Just därför är sjukhuset samhällets mest utopiska institution. Inte för att sjukhus fungerar perfekt, för det gör de aldrig – det enda som oftast fungerar perfekt på ett sjukhus är galghumorn kring problemen. Sjukhus är i bästa fall Babels hus, i sämsta fall Macchiarinis lekstuga. De är överbyråkratiserade, underfinansierade; hierarkiska, ojämlika; sönderprivatiserade, segregerade – sjukhus rymmer allt det sämsta med samhället. Men också det bästa, för sjukhus är trots allt vår mest avancerade uppfinning, en fantastisk koncentration av vilja, kunskap, samarbete och framtidstro i människans tjänst. Det är detta som slås sönder när sjukhus bombas. Det är därför de bombas och därför bomberna inte erkänns av den som släppt dem.
Den sociologiska utopismen utmärks av sin realism, alltså intresset för det genomförbara. Det kan verka begränsande för tanken att en utopi ska vara genomförbar, men i själva verket handlar det om en djupgående optimism som kan formuleras så här: detta samhälle, med alla sina outhärdliga brister, rymmer inom sig strävan efter något bättre. Krafterna som behövs för att förverkliga drömmen om en god värld är redan i svang. Idén att alla har rätt till liv och hälsa, och att samhällets samlade kunnande ska användas för att realisera den rättigheten, rymmer en sådan strävan och kraft.
Att attackera eller hindra den som botar är inte bara att attackera den enskilda, utan alla människor. Det är solidaritetens insikt
Ett sjukhus är, trots allt, resultatet av en radikalt människotillvänd hållning som går på tvärs mot ekonomismen, exploateringen, mot kriget och plundringen. Vården är det gemensammas svar på människans inneboende sårbarhet och skröplighet och därför måste den bygga på en idé om jämlikhet – därför att alla människors kroppar i grund och botten är lika sårbara. När sjukvården fungerar som det är tänkt fördelas resurserna åt var och en efter behov.
Den hippokratiska eden, som ska prägla allt arbete på ett sjukhus, lyder ungefär: aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta. I den feministiska utopiska traditionen är det precis här som fröet till en kollektiv kamp finns: i de handlingar som syftar till att säkra alla människors morgondag – alltså i omsorgen. Här ryms dessutom en sällsam optimism, som handlar om att trotsa naturens krafter och tidens gång – och vilken kreativitet och genialitet som den optimismen föder!
Protesterna mot Tidöregeringens förslag om en angiverilag illustrerar den radikala potentialen i omsorgsetiken. För många sjuksköterskor, undersköterskor och läkare är hoten mot allas rätt till vård ett angrepp på allt som är rätt och riktigt i samhället. Dessa protester, liksom de närmast ryggradsmässiga avståndstagandena mot attacker på sjukhus och vårdanställda, vittnar om en brett omfamnad insikt: att attackera eller hindra den som botar är inte bara att attackera den enskilda, utan alla människor. Det är solidaritetens insikt.
I min egen forskning om arbetsvillkoren inom sjukvården har jag stött på vad denna solidaritetens insikt kan leda till, när den kombineras med två kraftfulla känslor: ilska och stolthet. Jag och kollegorna i forskargruppen ställde enkla frågor till ett stort antal sjuksköterskor, som alla uttryckt starkt missnöje med vårdens organisation och förutsättningarna för ett gott utfört och hållbart arbete, men som också talade om stoltheten de kände inför sitt arbete i omsorgens tjänst. Vi frågade: vad skulle du förändra om du fick bestämma? – och svaren handlade nästan uteslutande om att utöka solidariteten, jämlikheten och medbestämmandet.
I en gruppintervju började sköterskor från en numera nedlagd kirurgavdelning att diskutera varianter av arbetarstyren, där ”golvets” kunskaper och behov kunde få styra organiseringen av kärnuppgifterna fullt ut. Ut med cheferna, ekonomerna och konsulterna, in med fotfolket, ”vi kan bestämma själva”! Jag fick kväva impulsen att fnissa åt tanken på rådssocialism på avdelning femtiofem – så ovanligt är det att delta i samtal om sant alternativa styrformer, att allt liksom svajar till när alternativen faktiskt formuleras. Men att fråga den offentliga sektorns personal om vilka problemen är i deras arbete, och be dem föreslå konkreta lösningar, det är nästan alltid att slå upp ett fönster mot realistiska utopier kring ett solidariskt, hållbart och mera jämlikt samhälle.
Vården är långtifrån perfekt, och det krävs intellektuell ansträngning att se något utopiskt i en överbelastad akutmottagning. Ändå är det i den allmänt kända indignationen inför omöjliggjord sjukvård – i Sollefteå eller Gaza – som hoppet glimtar till. Det är här kraven formuleras som obönhörligen knyter samman våra privata men samtidigt gemensamma problem och behov med politiken. Det är i försvaret av sjukvården – eller rättare sagt, i försvaret av omsorgsetiken – som fröet till ett radikalt annorlunda och bättre samhälle finns.
