”Det visade hur jävla ihåligt systemet är”
P C Jersild om svensk sjukvård, dödshjälp – och att det har varit mörkare än i dag
Han är läkaren som orsakade nationell debatt med sina romaner och sågs länge som en av Sveriges främsta opinionsbildare. PC Jersild har hunnit fylla 88 år.
Hur ser han på vården, döden och framtiden?
Det är en smällkall januaridag, tio minusgrader och låg disig sol, trots att klockan bara är strax efter lunch. Vissa har redan kastat ut sina barrande julgranar men hemma hos makarna Jersild på Söder i Stockholm står den ståtlig och tät mitt i vardagsrummet, endast iklädd ljusslinga. ”Det är mycket snyggare”, säger PC sakligt. Det känns på något sätt typiskt – inget pynt, krimskrams, ingen sentimentalitet. Jersilds sätt att debattera är rakt och rationellt. Vissa saker är helt enkelt sanna. Som att en gran är vackrast i endast ljus, eller att Sverige måste införa dödshjälp, vilket hans senaste bok ”Hur vill du dö?” handlar om.
Per Christian Jersild var läkaren med intresse för psykiatri och socialmedicin som blev romanförfattare och fristående kolumnist på DN:s ledarsida i 20 år. Under sitt långa liv har han också suttit i Statens medicinetiska råd, blivit hedersdoktor samt ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin.
Omvälvande läsning
I min generation är vi egentligen för unga för att ha läst klassiker som ”Barnens ö” eller ”Grisjakten”. Men i 30-årspresent fick jag ett exemplar av ”Babels hus” från 1978. Som nyutexaminerad läkare var det omvälvande läsning. Den satiriska skildringen av ett sjukhus i Stockholm, där läkarna varken försöker förstå varandra eller patienterna – likt Babels torn i Bibeln – liknade så mycket min egen vardag. Vi som trodde att det mesta var Irene Svenonius fel. Var det inte så?
Jersild blir glad när han får höra det här, att hans bok fortfarande är relevant. Jag invänder att det ju är väldigt sorgligt.
– Ja, det är sorgligt, men för mig som författare är det ju beröm.
Men saker har ändå hänt sedan 1970-talet. Vad har varit viktigast sjukvårdspolitiskt?
– Det avgörande skiftet är ju när man började privatisera. Tidigare ansåg man att staten skulle vara ansvarig för sjukvård, post och järnväg – centrala funktioner. Och man vet inte riktigt vad som hände. Det tråkiga med politiska reformer är att man inte kräver något slags evidens, någon uppföljning. Utan det blir något allmänt politiskt snack om att de som är för tycker att det är bra, och de som är emot tycker att det är ett helvete.
Nytt är också styrning genom efterfrågan, att marknaden bestämmer utbudet av vård, inte politikerna. Som läkare on demand i apptjänster, eller privata sjukvårdsförsäkringar. Men vård måste vara behovsstyrd, menar Jersild som varnade för utvecklingen tidigt.
Redan 2001 skrev du i DN: ”Drömmen med en jämlik sjukvård verkar vara en förlorad utopi. Vad det numera handlar om är att försöka begränsa segregationens negativa effekter. Det vill säga inte låta kapitalismens motor – efterfrågan – ställa vårdbehovet helt i skuggan.” Håller vi som vill ha jämlik sjukvård på att förlora?
– Nej, det kommer ju inte ske några abrupta förändringar, privatiseringsvågen var väl den sista. Och corona. Det var ju väldigt intressant. Det visade hur gamla människor var oskyddade, på institutioner utan fungerande vård. Hur jävla ihåligt systemet är.
Men det har ju inte lett till några förändringar, det håller ju snarare på att försämras.
– Ja, nu kommer ju de här besparingarna med. Det är inte bra för gamla människor. Och det är ju en fråga om hur beskattningen ska se ut.
Hur ska beskattningen se ut?
– Jag ska betala högre skatt. Kan jag väl säga.
Pengar finns ju, menar han.
– Om man bor på Söder, gå ut en kväll och se. Restaurangerna är smockfulla med människor som äter och dricker för tusentals kronor.
I den politiska mitten
De som läst PC Jersild länge skulle nog placera honom i politisk mitt, alltid med kritik åt flankerna. Att han ”vägrade uppfatta marxismen som vetenskap” gav honom fiender i vänstern på 70-talet, berättar han. I dagens politiska läge skulle han föredra olika mittenkoalitioner.
Det börjar mörkna över Hammarby sjö. PC tar fram ett fat släta vetebullar som han bakat på förmiddagen, till det dricker vi pulverkaffe. Snön faller långsamt, stora lätta flingor.
Hur mycket ska sjukvården få kosta? Vi har legat lågt länge internationellt sett, menar PC Jersild, nu runt 11 procent av BNP. Däremot lägger vi en mindre del jämfört med andra länder på det basala – primärvården – vilket är en nyckelfaktor. Han är förvånad att hans egen grupp, pensionärerna, är så försiktiga. Privata sjukvårdsförsäkringar är ett medelklassfenomen menar han, som bryter mot lagen. De som nyttjar sjukvården mest, de äldre, vill inte ha privata ingångar utan ett behovsstyrt system.
80-plussare bor på Gröna Lund
I sin senaste roman ”Tivoli” skildrar han ett gäng kapitalstarka äldre som köper sig en 100-årsgaranti. Gröna Lund har köpts upp av ett kinesiskt bolag och blivit ett gated community för gamlingar och i hyreskontraktet ingår obegränsad vård. I sann Jersildsk stil är boken full av satir och sci fi. 80-plussarna har kul, men får straffavgift om de skippar läkartiderna och obehagliga hjärtstartarrobotar smyger omkring. Företagets sjukhus firar stort när en kvinna blir en av världens äldsta, 115 år gammal, nedsövd i respirator, okontaktbar för all framtid. Men i alla fall vid liv.
Vad innebär det att få kroppsfunktioner ersatta av maskiner? Frågan blixtbelystes i pandemin och ”IVA” blev känt i folkmun. Sverige har lägst antal IVA-platser i EU, och en mer restriktiv kultur kring tung vård vid hög ålder och obotlig sjukdom än andra länder. Jersild, som debatterat för frivillig dödshjälp sedan 30 år, berättar att en av de avgörande faktorerna för att dödshjälp infördes på 70-talet i Nederländerna var en debattbok som beskrev intensivvård.
Förespråkar livstestamente
För egen del är han tydlig – ”Ej HLR, ej IVA” som vi läkare skriver i journalen. Och han tycker att fler borde ta ställning på förhand. En vanlig, och väldigt svår, arbetsuppgift för oss på akutsjukhus är att försöka förstå: vill den här gamla, akut sjuka människan att vi ska göra allt vi kan – eller släppa taget? Intensivvård har spetsigt beskrivits som medicinsk tortyr med ett gott syfte. PC Jersild förespråkar något som kallas livstestamente, som inte finns i Sverige.
– Det viktigaste i livstestamentet är ju egentligen inte att man avsäger sig respiratorvård eller något annat. Utan att man pratar med någon nära anhörig. Kan du ta över min beslutskapacitet när jag inte kan längre?
En fråga jag ofta tänker på är: Behövs det allmän upplysning om vad tung vård kan innebära i lidande, eller är det att tvinga på människor hemskheter? Det finns diffusa bilder som ofta används, man vill inte bli en ”grönsak” eller ”vårdpaket”. Jersild tycker vi behöver prata mer.
– En del människor kommer tycka att det är förfärligt att få veta vad som kan hända i livet. Men det är ju inte någonting bara för sjukvården, det är ju hur livet kan gestalta sig. Det kan drabba mig, eller dig.
”Kollegor tyckte jag var knäpp”
Debatten om dödshjälp är ett samtal om livets slut, framhåller Jersild. De som vill ha laglig dödshjälp vill se en utbyggd palliativ vård. Det finns ingen motsättning.
Har dödshjälpsdebatten kommit någonstans?
– Ja, det införs i det ena europeiska landet efter det andra. När jag började 1989 tyckte läkarkollegor att man var knäpp. Nu visar opinionsundersökningar att 70 procent vill ha en statlig utredning. Och läkarkåren har svängt de senaste åren.
Hur har din syn på åldrande förändrats i takt med att du blivit gammal?
– Ja, som ung trodde jag att jag skulle bli en annan person som gammal. Och så är jag ju förvånad över att jag mår så bra. Oförskämt bra.
Är du det?
– Ja. Jag trodde jag skulle ha fler diagnoser. Jag har lite högt blodtryck, det är det enda. Och så har jag lite svårt med balansen. Jag höll på att säga att jag aldrig mått så bra, men det är väl att ta i.
Hur ser du på framtiden?
– Min eller världens?
Ja, både och.
– Ja, min ser ju inte så ljus ut. Men jag vill gärna vara optimist. Pessimismen är farlig, den äter sig in i benen på en. Det är som att man blir en sämre människa av att vara pessimist. Även om det ser jävligt svart ut.
Har det sett svartare ut än nu?
– Ja, med kärnvapnen. Kubakrisen, när ryssarna backade sista minuterna. Då var jag verkligen rädd. Då hade vi en liten bebis hemma. För mig var det läskigare än som det är nu, med Ukraina och Gaza och miljön. Det är någonting som man kanske kan hantera.
Temperaturen har fallit ytterligare någon grad. Ambulanserna stretar med sjuka stackare genom snön mot Babels hus. Det känns ändå tryggt att det kanske varit mörkare än nu. Det var många år sedan PC Jersild lade stetoskopet på hyllan och varnade oss som skulle ta över. En fråga dröjer sig kvar hos mig på vägen hem på de glashala gatorna: Vi som tror på jämlik vård, håller vi på att förlora?
