Maktens favoritgay borde ha sagt nej
Det är inte möjligt att luncha bort Tidöavtalet
1971 kom tyska avantgardefilmen ”It is not the homosexual who is perverse, but the society in which he lives”. I den gör Rosa von Praunheim upp både med förtrycket mot homosexuella och med konservativa homosexuella som väljer att anpassa sig till heterosamhällets normer. Filmen sågs inte helt oväntat som kontroversiell och alldeles för besvärlig – den krävde inte bara total frihet för sexuella och andra minoriteter, utan riktade också blicken mot homosexuella mäns maktbegär. Man blir besvärlig när man kommer åt någonting meningsfullt, det känns när man rubbar och stör status quo.
Det vet Jonas Gardell. 1985, under Prides föregångare frigörelseveckan, ockuperade han och andra aktivister Socialstyrelsens lokaler i samband med den så kallade Homosexutredningen.
Inget av det vi hbtq+personer har i dag har tillkommit utan kamp. Det kan låta romantiserande, men för oss har det alltid varit en överlevnadsstrategi att vara besvärliga. Varje vinst, allt ifrån att homosexualitet klassats som ”friskt” (1979) till att vi kan gifta oss i statens regi (2009) är direkta resultat av besvärligheten.
Inför årets Pride hade statsminister Ulf Kristersson bjudit in crème de la crème av hbtq-samhället, samt aktörer som RFSL och politiker (två grupper vars närvaro enligt mig är legitima). Däremot kan man ifrågasätta varför resten, inklusive Gardell, valde att närvara. Vi fick bland annat veta att statsministern hade bjudits hem till Gardell på lunch.
I von Praunheims film får de rika, konservativa bögarna en riktig känga då de hellre allierade sig med makten än med andra utsatta. Och visst, när jag skriver detta känner jag mig som en otacksam 35-åring som knullar och lever fritt för att Gardell och de andra kämpade för min rätt att göra det. Men jag känner mig sviken nog för att behöva sätta ord på vad jag och många hbtq+personer känner.
Jag kräver inte att Jonas Gardell ska vara allierad med mig personligen och tror inte att jag är mest utsatt för regeringens politik. Men Gardells ”oss” utgår från de välbärgade och vita bögarna medan det är yngre queers, transkids, icke-binära, hbtq-flyktingar och andra asylsökande som hotas med utvisning och som förtjänar en plats vid bordet.
Det är omöjligt att luncha bort Tidöavtalet. Det som gör mig mest upprörd är att lunchen med Kristersson ska invagga oss i en falsk förhoppning, att vi ska tro att det är så här politik ser ut. Inga ockupationer av Socialstyrelsen, utan en artig lunch mellan Jonas och Ulf medan vi andra väntar. Tidöavtalet är på riktigt, angivarförslaget är på riktigt, den omänskliga asylpolitiken är på riktigt och de berör oss som hbtq-personer. Vi är människor som förstår att det är samhället, inte vi, som är perverst.
Maktens favoritgay är numera närmare makten än sitt community. Jag kanske skriver detta i rädsla att bli så i framtiden. Att med en förhöjd position och status bli politiskt passiv. Jag är i ständig dialog med en viss del av queercommunityt och det jag ser och hör är oro, ilska och rädsla. Många ser också Gardell och andra som gullar med makten som hinder för den totala befrielsen för hbtq+personer. Vi ser dem som hot då de bidrar till passivitet och inger falsk trygghet när vårt samhälles allra mest utsattas rättigheter raderas.
Mitt framför ögonen på oss förfinas Tidöavtalet. Björn Söder fortsätter med sitt uppdrag, trots att han öppet förknippar Pride med pedofili. Jonas Gardell upprepar i Expressen att han hoppas att statsministern lyssnade. Vad spelar det för roll när politiken är exakt densamma som innan?
Samuel Girma är skribent, kulturarbetare och aktivist
Fotnot: Texten har korrigerats på grund av tidigare faktafel
