Ukrainas ambassadör stoppar dokumentär i SVT
Lyckades med det Turkiets ambassad inte klarade av – men var är protesterna?
Kampen för den fria journalistiken är onekligen villkorad i Sverige.
Häromdagen rasade svensk press mot att Turkiets ambassad krävt att en dokumentär på TV4 skulle stoppas.
Den visades så klart.
Utländska makter ska inte påverka vad som visas i svensk tv.
Men nu på söndag skulle SVT ha visat dokumentären Ukraina – revolutionens mörka sida av den franske filmaren Paul Moreira, som tidigare sänt ett flertal reportage i SVT. Den har nu skjutits på framtiden efter att Ukrainas ambassadör Ihor Sagach i ett mail direkt till SVT:s vd Hanna Stjärne, krävt att den tas bort ur tablån.
I sitt mail skriver ambassadören att filmen inte bör visas samma år den svenska yttrandefriheten firar 250 år. Han lämnar också förslag på en ukrainsk filmproducent SVT bör vända sig till istället.
Konstigt nog är tystnaden plötsligt kompakt.
Thomas Mattsson? Amanda Björkman? Birgitta Ohlsson? Anders Lindberg? Journalistförbundet? Någon?
Att SVT nu backar är fegt, men i ärlighetens namn fullt begripligt. Ukrainakonflikten har för länge sedan blivit betydligt mer kontroversiell att skildra än den infekterade Israelkonflikten. Dokumentärredaktionen har utsatts för en massiv kampanj, inte bara från ukrainas regeringsföreträdare, även ett tiotal ukrainska och svenska organisationer har skrivit på ett upprop mot filmen.
SVT har dock lovat att hitta ett nytt datum då den kan visas.
Det är fortfarande oklart när.
Är det då en kontroversiell dokumentär? Sprider Paul Moreira lögner om Ukrainas högerextremister som kritikerna hävdar?
Nej.
Den är oerhört välgjord.
Kritikerna påstår att Moreira driver tesen att USA ligger bakom Ukrainas beväpnade högerextrema kårer.
Det påståendet är en direkt lögn.
Vad han säger är att antisemiten Oleh Tiahnybok lyckats tvätta bort sitt naziförflutna tillräckligt bra för att få skaka hand med Joe Biden. Han säger att USA har intressen av att hindra Putins framfart, sälja militär teknologi och att de inte förstår faran med högerextrema frivilligkårer. De två första påståendena är en no-brainer för alla som vet det minsta om utrikespolitik. Det allra sista en fråga som tål att diskuteras, men knappast ett skäl att stoppa filmen.
Faktum är att Moreiras film är mer nyanserad än vi är vana vid i skildringar av ukrainsk fascism. För det här är en dokumentär som pratar med och inte bara om Ukrainas högerextremister.
Och det är oerhört intressant.
Nationalisternas självförsvarsgrupper får själva förklara varför de brände ihjäl 42 personer i fackföreningshuset i Odessa. Paul Moreira förklarar hur de använder sociala medier och Youtube för att blåsa upp sin egen farlighet. Han visar hur de trakasserar journalister och rättsväsende för att sätta skräck i samhället.
Det är bra journalistik.
Men det har inte hindrat folk som borde veta bättre från att stämma in i protesterna.
Sveriges Radios egen Putinspanare Fredrik Wadström har redan kritiserat filmen i P1. Han är en watchdog som ofta ryter till när han tycker att svenska medier är för opartiska i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Skickligt har han utvidgat public services uppdrag till att ta ställning för rikets säkerhet och mot journalister som försöker granska ukrainska makthavare.
Han, liksom många andra opinionsbildare, har satt på sig beredskapshjälmen och gått i krig mot den ryska propagandan. Och kriget mot propagandan är sannerligen inget kirurgiskt drönarkrig. Det är snarare bombmatta efter bombmatta mot allt som avviker från ens egen uppfattning. Ett utmattningskrig som inte bryr sig om vem eller vad som offras i striden.
Visst är det sant att den ukrainska högerextremismen utnyttjas av ryska propagandister. Ryssarna vore idioter om de inte gjorde det. Det stod klart redan under Krimkonfliktens första veckor. Jag har själv skrivit om det. Men att därför undvika att rapportera om ukrainsk fascism är att göra våld på både journalistiken och yttrandefriheten.
Journalistik ska inte springa politiska ärenden. Punkt.
Ett särskilt ansvar vilar också på Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter med ordförande Martin Uggla i spetsen. En av de föreningar som protesterat mot SVT. Då Östgruppen är den största svenska organisation som jobbar med demokratifrämjande åtgärder i Belarus och Ukraina så bör man vara fundera lite på vilka konflikter man underblåser.
Att kritisera den ryska politiken i Ukraina är naturligtvis viktigt. Att angripa fri journalistik (även om man tycker den är dålig) är att sätta krokben för sitt eget uppdrag – nämligen ökad demokrati.
Det vore helt klart önskvärt att Uggla och Östgruppen tydligare lär sig skilja på vad som är kamp mot förtryck och vad som bara är korkad nationalism.
Så jävla svårt kan det inte vara.
Fotnot: I väntan på att SVT ska våga visa Moreiras dokumentär, kan man se den på Youtube textad på engelska.
