Mardrömmen
Andreas Malm om det egyptiska presidentvalet – ett dubbelt nederlag för revolutionen
När resultaten från det egyptiska presidentvalet långsamt sipprade in under fredagen – rösträkning är en konst i en ung demokrati – växlade läget från timme till timme: mardröm, dröm, mardröm, dröm. Det slutade i mardröm.
De vinnare som gick vidare till den avgörande omgången blev Muslimska brödraskapets kandidat Mohamed el-Morsi och Mubarakregimens man Ahmed Shafiq. Å ena sidan Brödraskapets pestkombination av extrem nyliberalism och socialkonservatism. Å andra sidan Shafiqs projekt att krossa revolutionen.
I Sverige har det ibland hetat att Brödraskapet står för folkhemsislamism, men en titt på el-Morsis ekonomiska program röjer en politik som skulle få världens alla trojkor att jubla: fler privata broar och järnvägar, begränsad rätt att bilda fackföreningar, en oberoende centralbank med enda uppdrag att bekämpa inflationen. Täck sedan över det med fler slöjor och mer sharia. En seger för el-Morsi i andra omgången skulle ge Brödraskapet kontroll över såväl parlament som presidentpost, ett perfekt utgångsläge för att ensamt styra Egypten med högerhögerkompass.
Shafiq var Mubaraks sista premiärminister, tillsatt för att ta död på Tahrirtorgets demonstrationer, omedelbart efter Mubaraks fall föremål för nya demonstrationer som fällde också honom. Nu har han rest sig ur regimens grav. Han har lovat att sätta stopp för de destruktiva demonstrationerna, klippa elen till Tahrirtorget, återinställa lag och ordning på fem röda minuter. Shafiq har sitt stöd hos den gamla regimens borgarklass, hos resterna av enpartisystemets byråkrati, USA och Israel. Hela Mubaraks familj röstade på honom.
Och så fanns där det uteslutna tredje: drömmen – Hamdeen Sabbahi. Kandidaten som ingen trodde hade en chans, men som under några timmar på fredagseftermiddagen låg tvåa. Fyra gånger har han suttit fängslad under Mubarak-regimen.
Första gången hade han begått brottet att motsätta sig det fredsavtal med staten Israel som begränsar Egyptens suveränitet över sitt eget territorium och lämnar palestinierna åt sitt öde. Andra gången, i början av 1990-talet, hade han försökt bryta sanktionerna mot Irak. Tredje gången hade han deltagit i arrendeböndernas kamp mot den lag Mubarak införde för att fördriva dem i miljoner och överföra deras mark till storgodsägare – då torterades han också – och fjärde gången stod han i frontlinjen för antikrigsrörelsen 2003.
Därefter blev han en av grundarna till demokratirörelsen Kifaya (Nog!). Under revolutionen rörde han sig han bland massorna på gatorna och torget.
”En av oss”, lyder Sabbahis paroll. I födelsebyn Baltim och andra delar av Kafr el-Sheikh, provinsen i Nildeltat som länge varit centrum för egyptisk bondekamp, är han en hjälte. Landets nya fackföreningar har gett honom sitt stöd, eftersom han lovat full strejkrätt. Som nasserist talar Sabbahi om statskapitalism och planering av en ekonomi med offentliga, privata och kooperativa sektorer; företag som privatiserades under Mubarak ska åternationaliseras, minimilönen höjas.
”En av oss” syftar på att Sabbahi är som vilken egyptisk arbetare eller bonde som helst – så har också hans kampanj varit patetiskt underfinansierad – och det enda heliga krig han vill föra ska stå mot fattigdomen. Han är sekulär socialist. Inte islamist.
Från ingenstans vann Sabbahi överlägset i såväl Kairo som Alexandria. Särskilt i de slumområden som traditionellt varit islamisternas starkaste fästen fann han stöd. Också kvinnor – som tycks ha uppvisat större valdeltagande än männen, åtminstone i storstäderna – tydde sig till honom; ett av hans löften var en kvinnlig vicepresident.
Sent på fredagen stod det klart att Shafiq passerat Sabbahi med ett par procent.
Nu har Sabbahi krävt en omräkning av rösterna och en suspendering av den avgörande omgången tills anklagelser om oegentligheter utretts. Det finns uppgifter om att inrikesministeriet skickat runt tusentals anställda för att mer än en gång rösta på Shafiq; valsedlar med Sabbahi-röster har påträffats i buskar; det folkvalda parlamentets lag om förbud för Mubarak-ministrar att ställa upp som presidentkandidater – ett revolutionärt minimikrav – har stoppats. I tysthet har militärjuntan satsat hela sin tyngd på Shafiq.
Utländska valobservatörer har dock hyllat myndigheterna för ett så gott som prickfritt val, och kanske ska orsakerna till mardrömmen sökas på annat håll. Shafiqs stabilitetsretorik slår onekligen an en sträng hos de minst politiserade folklagren, i synnerhet på landsbygden. Brödraskapet har det i särklass mest väloljade maskineriet för röstmobilisering – även om el-Morsis 25 procent ska jämföras med Brödraskapets 46 i parlamentsvalet: islamisterna har hamnat i trovärdighetskris efter sina intima mellanhavanden med militärjuntan – och en trygg bas i de fromma mellanskikten.
Egyptens arbetande befolkning slöt upp bakom sin kandidat för sent. Luckorna utanför städerna var för stora. Drömmen blåstes upp plötsligt, och sprack lika fort. Men kanske har Sabbahis framgångar ändå gjort att drömmen kan formeras igen, med större styrka och spännvidd, över det land som – hittills - varit 2010-talets revolutionära epicentrum.
