Sångkonst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-28

Daniel Börtz’ förra opera Magnus Gabriel, som uruppfördes av Läckö slottsopera i fjol, bestod av tablåer ur en känd mans liv. Hans nya opera, Goya, är också den uppbyggd som en rad tablåer ur en känd mans liv. Det är en tveksam operadramaturgi; bild- och tonsatt livsrapsodi får ersätta egentligt drama.

Men det är ändå lätt att falla för Goya. I ingen av Börtz’ tidigare operor har musiken varit så fantasifullt varierad och omedelbart tillgänglig som här. De många scen­gestalterna är skarpt ­musikaliskt tecknade och musiken ibland också smärtsamt skön, och det utan att bli softat melodisalig som hos generationskollegan Sven-David Sandström. Som i scenen, där Goyas hustru Josefa – mycket fint gestaltad av Ann-Kristin Jones besjunger sina döda barn. Magnus Florins text är mycket sångbar och har ofta aforistisk pregnans. Texten är genomgående så lätt att uppfatta, att text­maskinen i taket framstår som överflödig.

Första akten är en enda kavalkad av kända Goya-porträtt, där modellerna, kungen, drottningen, hertiginnor och andra får träda fram i musikalisk och scenisk helfigur. Annsofi Nyberg har skapat oerhört vackra dräkter, som verkar hämtade rakt ut ur Goyas tavlor. Det är som om delar av Prado-muséets samlingar plötsligt fått liv.

Lars-Åke Thessmans som alltid suveräna scenografi domineras av en stor camera obscura på vrid­scenen, fylld av suggestiva spegeleffekter – sådana har blivit något av ett signum för Thessmans scenbilder i Göteborg.

I andra akten möter vi den åldrande och döve Goya. Men att gestalta dövhet på en operascen borde ju i princip vara omöjligt, vilket härmed också bevisas av Börtz och Florin. Den gamle Goyas groteska bildfantasier och skarpa reaktioner mot krigets fasor är heller inte lika övertygande gestaltade som hans insatser som hovmålare, även om bevekelsegrunderna för alla hans våldsbilder problematiseras av hans andra hustru Leocadia, briljant och temperamentsfullt framställd av Katarina Giotas.

Anders Larsson gör titelrollen med flödande lyrisk baryton, krypande underdånig men kompromisslöst självständig. Och han har med sig en imponerande skara av förträffliga sångare i alla roller, Michael Weinius, Ann-Marie Backlund, Anders Lorentzson, Fredrik Zetterström och många fler. Wilhelm Carlsons person­regi är diskret men lyhörd, och i orkesterdiket formas det ­ofta kammar­musikaliska partituret utsökt av Joakim Unander.

Lennart Bromander