Glucks Orfeus saknar svärta

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-13

På 1700-talet spelades teater ofta för en publik som helst inte ville bli störd av livets bistrare realiteter. Romeo och Julia och andra tragedier försågs med lyckligt slut. Inom operan avrundades behandlingen av tragiska ämnen med ett påklistrat lieto fine, lyckligt slut, och man tummar inte på en tonsättares heliga notskrift. Ännu efter tre sekler får alltså sångarna stå där som fånar på scenen, inställsamt fjäskande inför den hov- eller adelspublik, som verken en gång tvingades anpassas efter.

Så när Glucks Orfeus och Eurydike i sommar samtidigt presenteras på Confidencen i Stockholm och på en teaterbåt i Valdemarsviks hamn, trivialiseras Orfeus-myten lika illa på båda ställena. Varför inte frankt erkänna att hur genial Glucks musik än är i övrigt så är det lyckliga slutet en konstnärlig katastrof?

Ingen av de båda sommaruppsättningarna tar heller Orfeus-myten på allvar. På Confidencen är den blott dekorativ, i Valdemarsvik snarast en teaterlek. Och varken den Orfeus-erfarne Arnold Östman och hans ganska mediokert spelande tidstrogna ensemble eller Jan Terje Svendsen och hans mer modernt musicerande musiker, kommer åt svärtan och spänningarna i Glucks musik. På Confidencen trippas det runt i tidstrogna gångkläder à la mode, dansare gör näpna piruetter, och på slutet önskar jag hädiskt att några besatta bacchanter kunde komma inrusande, börja slita Orfeus i stycken och återföra myten back to basics.

På Confidencen har man i alla fall en stor tröst i Karolina Blixts besjälade gestaltning av Orfeus. Hennes alt har en underbart rik och fräsch klang, och den blommar ut som allra vackrast just i de djupare lägena. Det borde vara dags för ett internationellt genombrott. Hon kontrasteras fint av Vivianne Holmbergs och Jenny Ohlsons lyriska sopraner som Eurydike respektive Eros.

I Valdemarsvik förs publiken först in i övre salongens dagsljus för Orfeus’ och Eurydikes bröllop och sedan ner i skeppets mörklagda inre, där underjorden gestaltas av skriande demoner, som springer och drar smala svarta tygstycken över publiken. Det liknar småcharmig amatörteater. Här sjungs både Orfeus och Eros av tenorer, den inte helt färdige operahögskoleeleven Daniel Svenson som Orfeus och nestorn Torbjörn Lillieqvist som Eros, medan Anna Eklund-Tarantino bättre sceniskt än vokalt gestaltar Eurydikes predikament.

En besvärande torr akustik i teaterskeppets underjord fungerar dock ganska hämmande.

Lennart Bromander