Byråkrater kan en hel del – men inte konst
Gör man en ”Arkitekturmuseet” på Iaspis?
KONSTDEBATT SVT:s Konstkuppen har kritiserats som populistiskt pekoral. Tv-kanalens kulturchef försvarar programmet med att det är mer kultur i tv än någonsin.
Samma svar brukar komma från kulturministeriet när kulturpolitiken kritiseras. För vanligen brukar det ju handla om att det alltid finns för lite pengar. Och gör det inte det, så brukar det handla om att de pengar som trots allt finns är öronmärkta.
Under sin tid som direktör på Konstnärsnämndens ateljéprogram Iaspis, publicerade Maria Lind 2005 en framsynt och pessimistisk prognos om läget för konsten 2015. Slutsatsen var att konsten då skulle vara totalt instrumentaliserad av antingen statliga eller privata intressen. Att hon över huvud taget kunde göra detta från just Iaspis bygger på den ovanligt experimentella funktion institutionen haft i statsapparatens kulturpolitiska verktygslåda.
Strax före jul frågade sig Joel Tunström i Kunstkritikk.se vad som hänt med det en gång så internationellt framgångsrika Iaspis. Han fick inga svar från Konstnärsnämnden. Vad artikeln indikerar handlar nämligen varken om öronmärkta pengar eller mindre pengar utan om en subtil maktförskjutning från den konstnärliga auktoritet som manifesterats av direktörens programverksamhet, till kulturbyråkratins lekmannamässiga omdömen.
Om detta stämmer är det djupt allvarligt. Om detta är en outtalad del av alliansens regeringspraktik så är det rent av alarmerande. Eller ska vi ha kulturministern som operativ chef för samtliga institutioner i riket?
